Decennium

Summerar idag. Det är därför jag känner mig låg, tror jag. 2000-talet har bjudit på det mest händelserika decenniet i mitt liv, så här långt (och jag tror att det blir svårt att toppa).

Det började bra. 20 januari 2000 förlovade vi oss, i september samma år gifte vi oss.

2001 kom vår vackra son.

2002 startade jag min firma.

2003 var... lugnt?

2004 köpte vi hus.

Maj 2005 till maj 2006 var mitt svåraste år någonsin. Först fick jag missfall. Två månader senare blev jag gravid igen, men samtidigt dumpad av en av mina två bästa vänner, samma vän som varit tärna på mitt bröllop. Ett svek jag fortfarande har svårt att hantera. Aldrig har någon människa gjort mig så illa.

September och oktober låg jag i sängen, svårt illamående och djupt deprimerad (hormonbetingad depression).

I november reste jag mig upp. Men samma dag som vi var på rutinultraljud fick jag veta att mamma hade obotlig cancer.

Under vintern blev vi båda sämre, hon dödssjuk och jag handikappad av smärtan och rörelseofriheten i foglossning. Efter jul kunde jag inte längre gå utan två käppar. I mars fick jag rullstol.

I april kom vårt ljus, vår vackra dotter.

I maj dog mamma.

Hela tiden fortsatte jag jobba med firman. Sedan skulle jag slicka såren, lära känna min dotter, sköta huset och jobba vidare. Det gick inte så bra.

2007 sålde vi huset. Samtidigt som jag kollapsade i utmattningsdepression.

2008 blev ett känslomässigt år, med stressproblematik, tårar och familjerådgivning.

2009 dog min svägerska, i februari. I november blev min bror sjuk.

Allt jag vill ha av 2010-talet är lugn och ro, tror jag. Det här decenniet har gjort mig fullständigt utmattad. Även om långt ifrån allt varit negativt, jag menar, jag har ju både fått man och två fantastiska barn. Men lugn och ro. Det har jag fan inte haft. Önskar mig ett tråkigt 2010-tal. May you live in interesting times, lyder den kinesiska förbannelsen, och jag förstår precis varför.

Nämen nää

Jag vet inte jag. Jag har liksom ingen lust idag. Ser inte fram emot 2010. Alls. Har dessutom fått jobbångest inför måndag redan nu. Det är inte lätt att vara jag. Och inte att vara min familj heller, antagligen.

Återkommer förhoppningsvis med mer käcka tillrop senare under dagen. Den där kragen som man ska ta sig i måste ligga här nånstans... jag letar vidare...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Sin gilla gång

Såsar runt. Har fastnat lite i den där känslan av att inte få nåt gjort, men inte heller få vila. Det verkar vara min förbannelse? Ska försöka planera resten av veckan så att det både blir saker gjorda (oavsett om de är roliga - som att träffa kompisar och åka till Vattenpalatset - eller tråkiga - som att rensa ur garderober) OCH jag får känna att jag varit helledig. Jag är sämst i världen på att vara helledig. Faktiskt. Idag lade jag mig på sängen med en bok i cirka tre minuter, men sedan kunde jag inte hålla mig från att gå ner och lösa en konflikt. Jag menar, vad gör man när man hör treåringen med gråt i halsen säga: "Jag ska flytta, jag ska gå långt långt bort härifrån och JAG SKA ALDRIG SAKNA ER!". Shit, liksom. Nu har jag en treårig dotter som säger sånt utan att mena det och en sextonårig dotter som menar sånt utan att säga det.

Idag har maken och jag också börjat planera det nya året. Jag har en del nymodigheter som jag vill införa, jobbmässigt. Jag ska börja avsätta tid för möten med mig själv, för avstämning och utvärdering. Jag ska också boka tid för idékläckning. Jobbidéerna är alltid det som kommer sist i mitt överbefolkade huvud. Så kan det inte fortsätta om jag vill att firman ska gå bättre 2010 än 2009.

Mitt i all planering ligger förstås oron för min bror. Det är svårt att planera när man hela tiden måste hålla öppet för att man måste och/eller vill åka till honom. Samtidigt måste man planera, och helst ligga före i planeringen så att det finns hål i schemat när man måste resa. Igår påbörjade han sin tuffa behandling. Det påverkar oss alla, i varierande grad. Jag känner oron som en spänning i hela kroppen, i magen och upp i axlarna, ut i händerna.

Nähäpp. Dags att betala räkningar. The fun never ends.

Vaknade...

...halv tio av telefonen, hela familjen sov, vem ringer NU, har det hänt nåt?

Det var ett jobbsamtal. Beröm, faktiskt. Men ändå. Jobb? Vad är det? Förvirrande.

Gick och lade mig igen en stund. Pulsen var igång. Strax därefter ringde makens mobil. Vi konstaterade båda att jobbstressen är nära till hands, trots en veckas ledighet och en vecka kvar.

Sallad någon?

Urk. Mår illa, har just ätit supergod crème brulee som maken gjort med sin julklappsbrännare. Innan dess några julnötter och chokladbitar ur en av julklappschokladaskarna. Kylen full av fudge, marsipan och annat sött.

Julbordets fettbomber behöver vi inte gå in på.

Börjar längta vääääldigt mycket efter sallader och träning. Undrar hur lång tid det tar att gräva fram en någorlunda figur den här gången.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Nu minns jag

Nu har jag fått den årliga påminnelsen om varför jag hatar julen.

Julen är tiden då familjer som inte är vana plötsligt ska få allt att funka. Julen är de bittra besvikelsernas högtid. De brustna löftenas högtid. De hetsiga argumentationernas högtid. De olika ståndpunkternas högtid. De skilda förväntningarnas högtid.

Någon försöker. En annan bryr sig inte. En tänker bara på sig. Någon blir bortglömd. Någon blir bortvald. Någon får ångest. Många blir besvikna.

Alla jular jag minns innehåller en eller flera av ovanstående ingredienser.

Någon gång när jag blir stor ska jag fira jul som jag vill. Fram tills dess - tja Kanarieöarna nästa år kanske?


- Posted using BlogPress from my iPhone

Vad jag lärt mig denna jul

- Att julaftons förmiddag är för kort (ställa klockan nästa år?)
- Att Kalle Anka är roligare än man tror
- Att julklappar kan vara oerhört ointressanta om man har tankarna på annat håll
- Att inte döma ut folk i förväg
- Att jag inte borde glömma bort att en lätt snapsfylla klockan 17.00 är kul, men innebär trötthet och lätt illamående klockan 20.00
- Att man kan ha nära till gråten och ändå klara av att fira jul
- Att man kan ha nära till gråt och skratt på samma gång - och det är ok
- Att planering på allvar är a och o, speciellt på jul!
- Att en treåring som får en leksaksmobil inte bara använder den till att ringa med, utan även tar kort, spelar in sånger och "kollar en grej"
- Att åttaåringar fortfarande behöver mammas hjälp för att lyckas packa med sig allting hem
- Att jag verkligen verkligen inte gillar att resa på julafton (fast det visste jag redan)
- Att svärmors rotsakslådor är den bästa julmaten
- Att julmat kontra illamående och ont i magen alltid är ett ställningstagande som man måste vara medveten om
- Att mellandagarna och den 23:e nog på allvar är de bästa "juldagarna"
- Att planeringen nästa år ska ägnas åt att fundera på hur den 23:e och den 25:e kan bli lugnare dagar.

En god jul

...vill jag önska er, mina kära bloggläsare. Tycker att det är smått fantastiskt att någon läser det jag skriver, men det ser jag ju att ni gör.

Min jul är ganska bra just nu. På ett oväntat sätt. Och nu kommer tomten!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Med tårarna rinnande...

...insåg jag häromkvällen att jag inte bara har tappat all julkänsla, jag har dessutom varken någon som helst förhoppning om att julen kommer att bli bra eller någon som helst aning om vad en bra jul innebär, för mig.

Och vi pratar inte bara om i år. Vi pratar om varje år.

Vet inte när jag tappade bort julen men det känns som om det är länge sedan. Allt det jag gör inför helgen, gör jag för att jag tror att jag måste. Inte för att jag egentligen vill. Jo, köpa julklappar vill jag. Men inget annat. Tror jag. Eller? Jag vet inte. Men sedan ska allting finnas där, inget får saknas, det ska vara sjuttiofemton sorters godis och städat i vartenda hörn. Kraven är ofantliga. För vems skull?

Insåg då, den där kvällen, att mina borttappade jular mycket väl kan ha med min barndom - som inte alltid var den mest harmoniska av barndomar - att göra.

Så på ett sätt är det här min första jul. I år tänkte jag att jag skulle försöka lägga märke till vad jag själv uppskattar.

Det jag hittills kommit fram till är att jag tror att den 23:e är min favoritjuldag, om man spelar sina kort rätt. Om man har städat färdigt och bara pysslar, som vi gjort i år (nåja, på ett ungefär) så har den all potential. Julafton är för hysterisk. Och sedan är det ju typ slut. Men den 23:e, då finns all förväntan, då har man inte hunnit tröttna på julmat och julmusik, då är barnens humör på topp (nåja, på ett ungefär, igen).

Ska se om jag kan återkomma med fler insikter senare.

Det är väl aldrig försent att starta om sina jular?

Nu har vi ljus här i vårt hus

Har pimpat hemmet. Se så fin gran! Mest komisk var årets traditionsenliga diskussion om ljusslinga till granen. 'Aj fan, nu glömde vi ändå, vi har nog ingen bra slinga.' Hittade en. Hittade två. Hittade till slut sex i lådan. Pimpade då även trappan, som synes (därav den märkliga centreringen i bilden, tänkte visa trappan också).







- Posted using BlogPress from my iPhone

Julhysteri

Ja, hysteri är rätta ordet, men då har jag ändå i princip inga måsten kvar mer än att vi ska ha julklappar och någorlunda rent, det är väl ändå inte för mycket begärt (jo, det är det faktiskt, om man frågar tonårsdottern).

Men hysterin börjar så smått övergå i jullugn, ja faktiskt, jag känner mig riktigt jullugn och nej, jag har inte druckit glögg idag.

Planen för året var att bara ha roliga saker kvar att göra den 23:e. Granen skulle kläs idag, för att slippa stress. Det sprack ju när maken blev magsjuk. Men vad gör det, det blir nog bra.

Imorgon ska vi:
- klä gran
- pynta
- göra marsipan, cornflakeschoklad och fudge
- slå in paket
- göra rim (viktigt!)
- göra skinka (eller ja, göra och göra...)
- göra köttbullar

Alltså bara det roliga kvar!

Funderar nu på om jag ska torka köksgolvet, många saker har som sagt fått stryka på foten men ett rent köksgolv vore kul... ja banne mig, jag hinner före 22.00 om jag snabbar mig!

Har inte tid

Jag hinner inte blogga. Jag har inte haft på datorn sedan i fredags, då den var på i hela tre minuter. Det är apstressigt att vara ledig. Nu är maken sjuk också. Fan. Återkommer. Ni får nöja er med en bild på glad rödkindad tjej i snö med vantar som halkar av:



- Posted using BlogPress from my iPhone

Själv är jag ledig...

...men resten av familjen jobbar på sina respektive kontor.






- Posted using BlogPress from my iPhone

Vaknade med en blomma i handen

En rest från den en meter stora människa som sovit bredvid mig tidigare på morgonen.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Min son trollkarlen...

...har tre mantlar: en för fest, en för vardag och en för dueller.

Notera hur han svingar sin blompinne... ehrrmm... jag menar sitt trollspö.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Fredag kväll

Tittar på film som fått ett plus av GP. Har sett fram emot en skitfilm hela dagen, vissa dagar har jag ett klart sug efter något dåligt, något som inte kräver något av min intelligens. Men när filmmakaren hittade på ytterligare en anledning att visa Cameron Diaz i underkläderna insåg jag att ett blogginlägg var en bra anledning för mig att slippa se.

Är för övrigt urförkyld ikväll. Urk. Ska snart sova.

Har varit på middag hos trevliga grannar. Mysigt. Roligt. Intressant. Underbart att man kan hitta folk som är så kul att vara med så nära som i trappuppgången bredvid. Vi har väldigt bra grannar här. Så har jag velat ha det hela mitt liv.

Dagen innan dess har varit ett kaos. Har legat ganska exakt en timme efter i schemat hela tiden, men liksom inte fattat varför eller hur. Men det är väl som bror min sade när jag mötte honom för en fika, vi är ju tidsoptimister alltihopa.

Med känslan av stress och misslyckande kommer känslan av att inte ha uträttat något. Men då tänker jag på att jag mellan 8.00 och 17.00 har stortvättat, plockat undan, handlat mat, hämtat son, handlat julklappar till nio personer, städat kontoret, hämtat hem datorn, fikat, hämtat dotter. På tre timmars sömn och med förkylningen på g. Det är kanske inte så illa pinkat i alla fall.

Idag börjar julledigheten på riktigt. Någon julkänsla har jag inte hittat. Men det var oerhört skönt att känna att jag hämtade barnen på skola och dagis för sista gången det här året. Det ska bli underbart att få vara med dem. Jag har en varm och relativt avslappnad känsla inför de närmaste veckorna. Bättre än så kan det nog inte bli. Särskilt inte med tanke på att jag förra året deklarerade att jag hatade julen. Det faktum att jag tvingats skruva ner förväntningarna, på grund av omständigheter utanför min kontroll, kanske har gjort mig gott. Ja, faktiskt. Känner mig mer avslappnad inför jul än på länge.

Eller så är det bara tröttheten som pratar.

Nu ska jag gå och kolla om Cameron har hittat sina kläder.

Det moderna paret...

...borstar tänderna... Notera att fotot är taget på kvällen. Vi är fullständigt iPhone-beroende. Jag föreslog faktiskt en begränsning av användandet häromkvällen, men det föll inte i god jord.








- Posted using BlogPress from my iPhone

Trollkonster och ung kärlek

Var och såg sonens julkabaré igår. Ja, i rättvisans namn får väl sägas att hela hans klass var med, inte bara sonen. Ett stort gäng 6-8-åringar, med andra ord.

Sonen var trollkarl, och helt objektivt måste jag säga att han var bäst! Han har slipat sina trick till perfektion och hans scennärvaro var större än jag trodde att han kunde uppbringa. Häftigt! Att han sedan bröt ihop efteråt för att han förstod att vi vuxna kanske kunde räkna ut att han faktiskt inte sågade itu sin sexåriga assistens på riktigt tillskriver jag den sena timmen (herregud, klockan var ju nästan 19.00!) och hans ålder.

Dessutom fick vi oss en alldeles fristående liten föreställning till livs; sagan om lilla M och hennes stora kärlek S.

Livets outgrundliga vägar, och det faktum att S gått över till sexårsverksamheten medan lilla M har 2,5 år kvar på dagis, har skilt dem åt. Men deras kärlek har inte mattats. Lilla M sken som en sol när hon fick syn på sin älskade, och utbrast: "Jag är SÅ kär i S!!". S, i sin tur, vinkade som en besatt från scenen. Så fort showen var slut sprang han ner till henne, och de kastade sig i varandras armar.

Resten av kvällen var de oskiljaktiga. De hittade ett eget separat bord, där de fikade. Lilla M skrattade högt och extremt tjejigt åt allt S sade och gjorde, hon sprang också och serverade allt hon kunde komma på som kunde göra honom glad - saft, pepparkakor, pizzabullar. Könsroller? Ja herregud ja.

Men de var så extremt söta att hälften på allvar hade varit nog. Nu har vi bjudit hit S - för vilka är vi att stå i vägen för deras unga kärlek?

Hahahaaaaa

Sade jag heldag? HAHAHA. Efter att jag varit på banken, handlat mat och lagat bilen var det dags för kontoret. Framme 11.30. Nu sitter jag här och är så förvirrad och stressad så att jag inte fattar vad jag ska göra. Kanske lika bra att gå igen? Bättre handla julklappar än skrapa gratislotter på nätet, kan jag tycka.

Förresten: har jag världens bästa bilmekaniker eller? Han hämtar det punkterade hjulet (byter mot ett lånehjul), lagar det och när jag hämtar och som vanligt frågar vad det kostar säger han: "Åk. Åk. Och ha en riktigt bra jul" och kramar om mig. Märk väl att detta inte heller är första gången.

Hur bär sig hans firma? Om jag tog betalt i kramar skulle jag inte få mat på bordet. Fast å andra sidan, jag jobbar ju inte heller så jag skulle lika gärna kunna kramas.

Hemma hos oss, 22.50

Vår lilla Lucia...



- Posted using BlogPress from my iPhone

Inget jobb

Det här börjar bli löjligt. Jag hinner inte med att jobba överhuvudtaget idag heller.

Efter en morgon med diverse telefonsamtal till olika läkare för olika familjemedlemmars räkning for jag in och bråkade i kameraaffären en stund igen (de säger att min kamera funkar, jag säger att det gör den inte alls). Sprang sedan upp till kontoret. För en mellanlandning. Nu är det dags för julklappsshopping med brodern, därefter läkarbesök med annan släkting. Sedan lucia.

Hur hinner folk jobba?

Imorgon måste jag ha en heldag på kontoret, så är det bara.

Och det där med att vara ledig 16 dagar över jul och nyår, det kan jag nog glömma.

Söndag kväll

Lucia. Pepparkaksdoft. Barnen har bakat. Jag har köpt julblommor. Bojkottar det röda, visade det sig. Det blir vitt i år, och lite lila. Narcissus, hyacinter, julros, amaryllis och lite småväxter. Ska göra två julgrupper och resten får egna krukor/vaser/koppar. Det blir nog fint.

Sedan har jag fikat med mina bröder, och det var oväntat glatt. Vilken berg- och dalbana det är, alltihop. Nyss var äldsta brodern nära döden, nu är han precis som om ingenting hänt - förutom ärret och allas vår vetskap om den tuffa behandling som snart ska påbörjas.

Vilken vecka som väntar! Imorgon ska jag nog handla julklappar med nämnde bror. Sedan är det lucia på dagis. På tisdag julkabaré på fritids. Onsdag glögg på kontoret. Torsdag köravslutning.

Har schemat för veckan ganska klart i huvudet nu, och det verkar inte som om några oväntade resor kan tillkomma (fast saken med oväntade resor är ju för all del att de är oväntade).

Har däremot fortfarande inte hittat miniminivån för julen, men hade ett ganska upplysande samtal med tonårsdottern ("men mamma, du fattar väl att det bara är du som bryr dig om ifall det blir hallontryffel eller inte, småttingarna är ju glada bara för att det är jul och jag är faktiskt för stor för att tycka att julen är så speciell"). Hon har nog rätt. För vem gör man allt stök egentligen?

Nu ska jag äta lax och plantera blommor. Eller så gör jag det imorgon. Vem vet. Det viktigaste just nu är att vara snäll mot sig själv och andra.

Adventskalendern

En bra julesak har jag i alla fall gjort i år. Det blev en adventskalender med småpaket. Som min goda vän föreslog får barnen öppna var tredje dag - åtta paket per barn är betydligt lättare att hantera än tjugofyra. Hittills har minstingen fått hårspännen, prinsesstrosor, julchoklad och armband, sonen har fått magnetbokmärke, pennvässare, Star Wars-kalsonger och choklad, och tonårsdottern har fått choklad, pincett och ansiktsmask (det är hennes tur att öppna idag, när hon nu masar sig hem från kompisen hon sovit hos).

Hängde upp alla paketen som en 'installation' i köksfönstret. Lyckat. Roligt. Mysigt. Och jag är glad att åtminstone det blev gjort när annat uppenbarligen får stryka på foten.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Grå fredag

Idag skulle maken och jag tagit halvledigt och gått på genrepet av Mozarts Requiem på Operan. Det blev till att vara hemma med sjuk son istället. Han började plötsligt kräkas vid 02.00 i natt. Jättekul. Not. All heder till hans pappa, som tog hand om skiten. Själv hade jag tagit en av de högst ovanliga sömntabletterna och var alldeles yr i huvudet.

Har varit stressad över all jobbtid som försvunnit men idag var det lika bra att vara hemma känner jag. Tusen tankar åker genom huvudet, jag tänker på min bror, med oro, rädsla och förvirring. Och ilska. Är så otroligt förbannad över livets orättvisor, och även om det inte är mig det är synd om egentligen så är jag heligt förbannad över att jag inte gör julgodis med barnen utan sitter och grubblar istället. Julen känns förstörd. Men vad spelar det för roll, egentligen? Vi får sluta oss samman och göra det bästa vi kan av en urusel situation. Julgodis känns oerhört sekundärt. Samtidigt vill jag fortfarande göra bästa möjliga jul för barnen. Så en viss miniminivå på pyssel och firande existerar ju ändå.

Ja så kul var det här idag... ska nog sätta mig och försöka få en överblick, skaffa en uppfattning om var gränsen för den där miniminivån går egentligen. Ja, det ska jag göra.

Mål för dagen: skaffa överblick över det praktiska och försöka fokusera på vilka av alla kringstudsande känslor som är värda att ta på allvar.

Eller

Nej. Det blev inget jobb nu heller. Det blev det här istället. God jul!

Jamendåsåatt...

Det är NU det gäller! Det är NU jag har en av de få stunderna på kontoret den här veckan, den här månaden. Det är NU jag ska göra alla de där viktiga sakerna som måste göras, som att...

...och där tar det stopp.

Jag har nog blivit senil. Jag kan inte för mitt liv komma på vad det är jag ska göra.

Same story, different day.

Listor! Jag ska göra listor! Det kanske hjälper!

Hört vid sminkdisken

Kvinna, ca 50 år, vid sminkdisken på Åhléns:

- Har ni nagellacksborttagning? Jag målade naglarna på ena handen igår men glömde att måla den andra, och nu måste jag iväg på ett möte.

Ha, det finns folk som är lika förvirrade som jag.

Vardag

Känns som första dagen på evigheter jag har något som liknar vardag.

Först var det stress-stress-stress och jobbresor (också en vardag i och för sig), magsjuka och allt det där. Sedan kom detta med brodern.

Idag har jag en vanlig dag. Men kan inte riktigt minnas hur man gjorde.

Får nog vara snäll mot mig själv och se det som en uppstartsdag. Har i alla fall handlat, rensat mailboxen, förberett för sorgligt sent vinterdäcksbyte, skickat några jobbmail och börjat få kugghjulen i hjärnan att snurra i sina arbetsspår igen. Det blir nog en journalist av mig också framåt slutet av veckan.

Hmm ja

Snyggt blev det ju inte. Men det funkade ju i alla fall. Nu är frågan: ska man vara en perfektionist och reta upp sig på fula typsnitt eller vara glad åt ett enkelt sätt att uppdatera bloggen? Lutar åt det senare. Och det var en himla fin prinsessa!

Nu testar vi

Nu ska vi se. Det här är mitt första inlägg från min iPhone. Funkar det, utan att det ser för j-kligt ut, så kan det innebära fler inlägg framöver. Fast det är klart, man ska ju helst ha något att skriva om också.

Vill också testa att lägga upp ett foto. Kul grej. Om det funkar. Så här nedan ska ni förhoppningsvis se ett kort på min lilla prinsessa. Nu måste jag kuta till en dator för att se om det funkade.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Julhelg

Eller alltså, inte julhelg, men en helg i julstökets tecken.

Städa eller göra julgodis? Köpa julblommor eller gå på julmarknad? Vara hemma och spela adventsmusik eller köpa lite julklappar?

Det är "svåra" val idag... så skönt! att vara i min egen vardag....!

Barnen leker på egen hand, maken pysslar i köket och jag känner mig... lugn.

Från svartaste svart till eufori

Det har sannerligen varit en omtumlande vecka. Har aldrig varit med om något liknande, räknar inte med att - och hoppas verkligen inte - behöva vara det igen.

Ska inte gå in på detaljer, av anledningar som jag skrivit om tidigare, det där med någon slags gräns mot det privata och hänsyn till andra.

Men så här: i onsdags, alldeles efter att jag skrivit mitt förra inlägg, fick vi reda på att min bror i princip var dödsdömd. Ett par timmar senare kom nästa chock; han var medvetslös och körd till akutoperation, ovisst om han skulle klara sig överhuvudtaget.

Vi kastade oss i väg. Alla anhöriga satt och planerade begravningen, på varsitt håll. Vi trodde inte ens att vi skulle hinna ner till Lund, där han opererades. Fruktansvärt. Nattsvart.

Men operationen gick alldeles lysande. Dessutom visade det sig att den första läkaren haft fel. Kanske är han trots allt inte så sjuk som vi trodde. Och efter operationen mår han nu bättre än på flera veckor.

Det är ett under. Jag har svävat på små moln.

Idag har verkligheten kommit ikapp, som ett slag i bakhuvudet. Insikten om allt som väntar, allt som ligger framför oss, de provsvar som ska ge oss den slutgiltiga sanningen om sakernas tillstånd. Den mentala utmattningen efter två dygns berg- och dalbana. Jag är helt färdig. Allting känns surrealistiskt, från tisdag eftermiddag och framåt, och jag behöver prata prata prata och bearbeta.

Har i alla fall lyckats landa lite under eftermiddagen och ägna mig åt mina barn. Slappnar gradvis av. Och är fortfarande helt jävla överlycklig över att min bror idag kan gå, prata, tänka klart och en massa andra saker som inte alls var självklara tidigare i veckan. Det är ett sant mirakel.

Det är fan inte klokt

Jag är så arg att jag nästan kvävs.

Det där man säger om att "man måste vara frisk för att kunna vara sjuk", det stämmer ta mig fan. Stackars stackars alla sjuka människor som inte har arga anhöriga som talar för dem.

Min bror har blivit så illa behandlad så jag tror jag blir galen.

I måndags ringde jag till sjukhuset i Lund, som han har väntat på att få komma till i två veckor. En vänlig sköterska informerade om att han antagligen inte skulle få komma den här veckan heller. När jag berättade hur han mår sade hon förvånat att "ingen från Helsingborgs lasarett ringt" och skaffade fram en tid - tre dagar senare.

Under de tre dagarna har han hunnit bli så extremt mycket sämre att det gör mig skräckslagen.

Hur har de i Helsingborg kunnat låta honom ligga och vänta? Trots att alla vi anhöriga försökt förklara hur dålig han är, hur mycket han försämrats för varje dag, varje vecka? Varför har de inte lyssnat på oss?

Nu är han framme i Lund. Men jag är fortfarande skräckslagen. För nu är han mycket, mycket sjuk.

Om ni som läser har anhöriga som är sjuka: Våga ställa krav! Våga ta strid! Våga lita på er magkänsla när något är fel!