Summering

Pratade vid frukosten om vad vi kommer att minnas från 2010.

Det var
- året då min storebror Mats dog
- året då vi köpte hund
- året då jag blev utbränd för andra gången...
- ...och vi gjorde vår andra Turkietresa
- vi köpte ny soffa
- och vi blev alla ett år äldre

Det var väl ungefär det. Jag tror att jag kommer att minnas stresskursen också. Och andra, mindre, detaljer på gott och ont.

Tankarna och planerna inför nästa år är många och stora, både hos mig och maken. Mer om det senare.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Här är jag!

Har bara absolut inget att blogga om. Är skönt ledig och njuter av mina barn. Idag är det städning som gäller, och fika, och kortspel kanske? Och nån film?

Har haft mycket att fundera över i samband med jul. Släktmönster, konflikter, mänskliga beteenden och skuggor från förr. Ett oväntat samtal hos min bror på annandagen gav mycket att bearbeta. Min barndom, hur var den egentligen? Vad är det jag inte minns? Ett är säkert, jag har inte riktigt haft det som andra barn.

Tänker mycket på detta och på att den enda viktiga uppgift jag har här på jorden är att hjälpa mina egna barn bli starka, lyckliga individer med självförtroende.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Lättnad

Åh vad skönt det är idag. Nu är det över, och en (rätt) lång ledighet med många roliga saker ligger framför mig.

Gårdagskvällen blev miserabel. Jag bara grät och grät, kunde liksom inte sluta. Hade inte alls räknat med det. Saknade min bror så in i helvete, och hans fru, och min mamma. Och de andra. Inte blev det bättre av att a) min andra bror inte ringde och önskade god jul förrän halv elva (han hade ingen täckning men jag började så klart fantisera om att han kört i diket) och b) jag kände mig utanför och ensam eftersom alla andra hade roligt och c) jag smög undan för att inte visa hur ledsen jag var och sabba för de andra.

Än en gång helt oförberedd på sorgens styrka och kraft.

Idag ska vi ha filmmys i soffan, göra eget julbord och inte så mycket mer. Det ska bli lugnt och skönt. Tror jag.

- Posted using BlogPress from my iPhone

God jul

Finaste barnen. Godaste maten. Massor av paket att öppna. En vit gnistrande jul. Ljusen tindrar.

Hjärtklappning. Sorg och saknad. Trött och överkänslig.

Julen så här långt är väl ungefär vad man kan förvänta sig.

Hoppas att ni, kära bloggläsare, har en fantastisk enastående himlastormande fabulös jul.

Jag har det rätt ok. Men jag längtar så efter de som inte är här, och därmed längtar jag också till imorgon, när julafton är över för den här gången.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Nu så!

Nu kan det snart bli jul! Här är årets lilla julgrupp (jag gör oftast två) på det blänkande handfatet, i vilket jag rensat det sedan länge halvigenkloggade avloppet, i ett badrum som är så välskurat att man på riktigt kan äta från golvet! Vilket man naturligtvis inte gör. Men ändå!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Pust

Igår kväll hann jag inte klart med allt jag räknat med att göra.

Inatt fick jag till cirka 5,5 timmars sömn.

Idag har jag utfodrat barn, ringt cirka 40 samtal för att få tag på en tandläkartid åt maken, lämnat barn i djupsnö, varit ute med hund, suttit i väntrum på Blå Stjärnan, fått stygnen borttagna på hund, utfodrat hund, utfodrat mig själv, läst inlägg på ämnet #prataomdet, tvättat, skrivit färdigt julkorten och.... nu är det en timme kvar tills alla tre barnen kommer hem och nu kan jag börja jobba. Eh?

Det här skulle vara sista jobbdagen före jul. Vad hände?

Nu finns två alternativ:
1. Förlita mig på att jag faktiskt vet vad som ska göras i januari, strunta i att försöka göra mer och ta julledigt.
2. Hänga mig kvar vid tron på att jag ska skriva ut tre artiklar som ligger och väntar, göra en rejäl att-göra-lista och hinna städa mailboxen = jobba utspritt över de närmaste två dagarna.

Nä. Det lutar åt alternativ 1. Jag tror faktiskt att jag vet vad jag gör (famous last words).

Söndagkväll

Gran inhandlad. Julkorten påskrivna och adresser ihopsamlade (har gjort en lista att spara inför nästa år!).

Lugnet sänker sig. Eller?

Jodå, om det bara inte vore för att maken strax sitter på ett tåg till Stockholm.

Ovan är bara förnamnet. Det är det här jag gör sämst, ett drygt dygn med ensamt ansvar för matlagning, nattningar, lämningar, hämtningar, hundpromenader, mediciner, mardrömmar, duschar, påklädningsbråk, djursjukhusåterbesök, snökaos i hallen, trasiga pulkor och disk. Och allt annat.

För vanliga friska människor är det naturligtvis ingenting. För mig som varit ensamstående mamma under fyra år borde det vara a walk in the park.

Men det är det ju inte. För mig är det en rätt stor grej. Här finns ingen avlastning när jag blir trött och får hjärtklappning, och det har redan inträffat.

Nåväl, djupandning och middagslagning står på dagordningen just nu. Det blir bra det här. Så klart.

Vilken dag

Började inte så bra imorse. Någon (läs maken) hade ställt väckarklockan som ringde vid sju. Dessutom tryckte han snooze så att den ringde två gånger. Då vaknade dottern. Och vägrade somna om, så klart.

Så det blev i princip ingen mer sömn och vid 11.00 hade jag surat ihop så pass att jag till och med hotade dottern med att tomten inte kommer till barn som inte är snälla.

Vid 14.00 hade alla surat ihop men min fasa till trots fick vi faktiskt både ut bilen och lyckades handla mat utan större sammanbrott.

Vid 17.00 konstaterade vi att vi har det mesta av julmaten, julblommorna och nästan alla julklappar. Listan med vilka 20 som ska ha julkort är också klar (fast jag fattar inte varför jag inte sparar adresserna från år till år utan måste Eniro-a alla varje gång?). Det skulle faktiskt kunna bli jul nu och det skulle funka hyfsat. Vi skulle också kunna bli sjuka eller insnöade utan större problem. Visst, det skulle saknas lax, vörtbröd och gran men ändå.

Känner mig LUGN. Den 18 december. Det har nog aldrig hänt förr.

Det är kanske tröttheten som gör sitt.

Om min syster

Idag skulle min storasyster Stina fyllt 53 år. Märkligt.

Jag har levt så länge utan henne nu att hon nästan känns som en dröm. Jag är inte säker på att mina vänner ens vet att jag har en syster. Hon dog när hon var 29, jag var 16. Minnena är suddiga men en del stannar kvar.

Som vuxen har jag blivit medveten om att jag aldrig hade hela bilden av min syster. Jag hade bara den bild hon valde att visa. Men hon var mitt allt, på riktigt mitt allt. Jag såg upp till henne, tyckte att hon var snällast, klokast och vackrast i hela världen. När jag var tonåring var hon min mest förtrogna, min vän, min extramamma, min stöttepelare i en mycket skakig tid. Även om hon bodde i Stockholm och jag i Karlskrona så upplevde jag att vi hade tät kontakt, vi pratade i telefon, skickade brev och kassettband och jag kunde vara hos henne veckor i sträck. När hon visste att jag var ledsen såg hon till att ringa innan jag skulle sova. Ja, hon betydde oerhört mycket. Att vara utan henne gick inte att föreställa sig.

Men så blev det. Jag minns när beskedet kom. Pappa ringde och jag svarade, det var en sommarförmiddag och solen sken. Men pappa var konstig, han sade knappt hej, bara "får jag prata med mamma?". Och mamma tog luren. Sedan blev hon alldeles grå i ansiktet och sjönk ner på sängen med ett "nej!".

Jag förstod direkt. Jag vet inte varför men jag visste direkt att det var Stina och att hon var död. Jag minns att jag gick ut i vardagsrummet och att jag skrek och inte kunde sluta.

Inte nog med att vi hade förlorat Stina, vi hade dessutom mist henne under oerhört traumatiska omständigheter. Det stod om det i tidningarna och det blev flera utredningar. Mamma ville inte att vi skulle prata om det utanför familjen och länge berättade jag inget, mer än för några få utvalda. Nu är händelserna ingen hemlighet längre, men inte heller något som passar i en blogg. Den som vill veta får fråga.

Tiden efter hennes bortgång är som ett töcken, jag minns nästan ingenting av det första året. Men jag minns hur vi planerade hennes begravning, jag minns hur det kändes att gå in i kapellet. Jag minns att jag fick stå överst bland namnen i dödsannonsen och hur stolt det gjorde mig.

Jag bar svarta kläder under hela mitt första gymnasieår, och det tog lika lång tid innan jag skrattade igen. När jag väl försökte hade jag glömt bort hur man gör, det kom bara ett kraxande.

Stina har påverkat mig på så många sätt, hon har i många bitar gjort mig till den jag är. Och hennes död har naturligtvis påverkat mig otroligt mycket. På det allra mest ytliga planet har det faktiskt styrt mitt liv; jag hade bestämt mig för att flytta till Stockholm efter gymnasiet, inte minst för att bo nära henne. Nu blev det inte så och jag hamnade i Göteborg, där jag så småningom träffade min man och fick mina barn. Tänk så annorlunda livet hade kunnat se ut. Om inte om hade varit, om inte hela livet förändrats den 2 juli 1987.

Sakta men säkert?

...börjar humöret vända uppåt. Känner mig mild, lugn och tacksam. Inte minst för att jag har en hund som lever och en helt fantastisk familj.

Och idag började en ny tanke spira i mig: Tänk om man inte skulle göra något mer innan jul? Mer än att köpa julklappar alltså. Ingen städning, inget pynt, inget godis. Tänk om?

Plötsligt kände jag mig sju kilo lättare. Äntligen kom insikten. Barnen blir gladast av en lugn, glad och snäll mamma. Inte av pynt.

Kanske är jag redo att släppa taget om prestationsjulen och ha en lagom-jul? Äntligen, äntligen.

Långt om länge

Oj vad mycket som hänt sen sist. Har knappt haft på datorn ens, har inte heller lyckats jobba alls på en hel vecka fast jag har saker som ligger och väntar.

Den stora grejen de senaste dagarna har varit hunden. Komiskt nästan att se nu att jag skrev att han var ok, sist i förra inlägget. Det var han nämligen inte alls.

På fredagen hade han kräkts och ville varken äta eller dricka. På lördagen verkade han lite gladare, vi tog till och med ut honom på en något längre promenad och han var pigg. Fast mat och vatten fanns inte med i bilden.

På lördagkvällen började han se riktigt ynklig ut. Hela hunden liksom hängde, han såg ut som ett liggande C med en lång båge från svansspetsen mellan benen till nosen som pekade mot golvet. Vi lade märke till att han verkade ha svårt att sätta sig och att lägga sig. Ville inte ens ha godis eller sin smärtstillande medicin som han tyckt var så god. Vi fattade ingenting, hans operationssår efter onsdagens kastrering såg ju jättefint ut, varför mådde han så dåligt?

Till slut började han skaka och kunde inte sluta. Försökte kräkas igen men det kom bara skum. Fick diarré. Vi satt med honom i soffan men han kom inte till ro, lade sig halvt om halvt och fortsatte vibrera. Sträckte nacken uppåt-bakåt då och då som i nån slags kramp. Verkade på alla sätt må skit, helt enkelt.

Vid midnatt gick maken ut med honom och då bajsade stackars lillvovven blod. Vi bestämde oss för att ringa Blå Stjärnan igen, och de ville att vi skulle komma in. Väl inne rann det klarrött blod ur rumpan på honom och han försökte gömma sig i våra armhålor. Vågen visade att han tappat nästan ett kilo i vikt på fyra dagar.

De förklarade att det med all sannolikhet berodde på hans smärstillande, Rimadyl, som han fått vid fem tillfällen. "Det här är inte helt ovanligt", var kommentaren - varför talar de då inte om det innan?

"Men han blir väl bra?", frågade jag, varpå veterinären svarade: "Det har hänt att hundar dött av det här" och sedan lade hon till "...men nu kom ju ni in i så god tid så det ska inte vara någon fara" men då hade jag naturligtvis redan börjat gråta.

Vi fick lämna honom där och åka hem tomhänta halv två på natten. Det var hemskt. Min bebis.

På söndagen när jag ringde för att höra hur han mådde sade de att han var mycket bättre och skulle få komma hem. Men sedan ringde de tillbaka några timmar senare och sade att nej, han hade bajsat blod igen och de vill behålla honom ett tag till. Ny gråtattack.

Igår äntligen fick vi hämta honom. Han har fortfarande ont men har normal avföring och verkar återhämta sig fint. Hans leverfunktion har fått sig en törn men veterinären trodde att även det skulle bli bra. Jag vågar inte riktigt tänka framåt. Jag glädjer mig åt att han mår så mycket bättre just nu. Och att han är så otroligt glad för att vara hemma igen.

En vecka framåt ska vi tvinga i honom (ja, tvinga, gud vad han hatar det!) två sorters mediciner sammanlagt fem gånger per dag - Zantac och Andapsin. Dessutom ska han ha probiotisk kräm, dietmat i mycket små mängder och om några dagar även avmaskningsmedel. Kommer att bli kul. Men vad gör man.

Nu ligger han tryckt mot mig och sover djupt och lugnt, viftar ibland på svansen i sömnen och suckar tungt och lyckligt. Min lilla älskling.

Hektiskt

Märkligt hur små saker kan bygga upp hela stressberg. Idag har jag varit hemma med småfebrig fyraåring och nyopererad hund. Det enda jag var tvungen att göra var att laga en vegetarisk Janssons till jobbets julbord. Lade till tvättstugan så var det gjort innan helgen.

Men när hunden spytt tre gånger, Lilla M tjatat om utlovad bok i två timmar, tvätten ska hämtas och maken häller för gammal grädde över den noggrant hackade frestelsen, då blev det bara för mycket.

Har i alla fall varit på supermysigt julbord. Men fick åka hem tidigt eftersom hunden vägrar dricka.

Och mår fysiskt s-k-i-t. Jag alltså. Hunden är ok.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Live från soffan

Soffan är mitt hem just nu, mitt och lille Y:s. Han är den ynkligaste hunden i hela världen och det visar han bland annat genom att välja att klättra upp på mig så fort han får chansen, istället för att till exempel lägga sig bredvid i soffan som han brukar.

Hela natten gnällde han, en fruktansvärd upplevelse för både honom och mig. För vad ska jag göra? Jag kan inte ta bort smärtan, jag kan inte ta bort tratten som han måste ha för att han annars skulle slicka på såret. Och framför allt, jag kan inte förklara ett skit.

Nu börjar han sakta anpassa sig till situationen och har visat att han faktiskt kan både skälla och vifta på svansen fortfarande. Själv fick jag faktiskt lite energi efter att ha sovit ikapp en del av det som missades i natt och har rensat lite i skåpen (medan Y istället fick terrorisera sin husse). Härligt!

Pung-pärs

Usch. Vilken dag. Lämnade liten kaxig vovve hos veterinären imorse. Hämtade liten ledsen vovve utan pung klockan 17. 17.00!! De skulle ringa när operationen var klar men hann inte... gissa vem som var nervös...
Nu sover han på min mage. Försökte ta kort på honom men det går inte. Ni får ett kort från häromkvällen, ett som säger "Men snälla matte, det är ju mitt i natten och det är golvvärme här, kan jag inte slippa gå ut?".



- Posted using BlogPress from my iPhone

Nytt vardagsrum!

Så stor soffa med så många plädar att hunden inte ens syns (jodå, han är där!).



- Posted using BlogPress from my iPhone

Ingen blogglust

Fyra dagar utan inlägg. Oj.

Sanningen är den att jag känner mig rätt tråkig just nu. Ointressant, men ännu mer tråkig.

Svackan som kom har inte gett med sig, jag känner mig fysiskt skör och får lätt svimningskänslor. Dessutom har det hänt som så ofta händer när jag inte har nåt jobb att göra; humöret sjunker i takt med att tankarna får plats. Sorgen som varit frånvarande ett tag blev plötsligt väldigt närvarande. Det är tungt. Jag saknar dem så mycket allihop. Ibland känner jag mig alldeles ensam fast jag är omgiven av både familj och vänner.

Och så går ju jag och december otroligt dåligt ihop. Jag har en konstant känsla av att ligga efter. Det känns som om jag slösat bort två veckor på att deppa, när det i själva verket är två dagar - men eftersom jag är i en grå värld just nu så har jag inga julklappsidéer och ingen lust att vare sig baka eller pynta så snart blir förseningen en självuppfyllande profetia.

Et voila. Där är anledningen till att jag inte bloggat. Mitt liv är dötrist just nu. Jag nästan skäms, inte minst inför maken. Jag som har berömt mig själv för mitt nya positiva sätt att tänka. Vart tog det vägen?

Just nu känns i alla fall allt betydligt bättre. För ikväll har vår nya soffa kommit och jag har skruvat ihop nya bordet och vecklat upp nya plädarna. Nu fattas bara ett par kuddfodral - och i framtiden kanske några snygga plädar som faktiskt passar ihop (vilket otroligt dåligt plädutbud det finns just nu! antingen är det fult eller fel färg eller makalöst dyrt!).

Ska lägga upp en bild på vårt nya vardagsrum strax.

Imorgon ska min lilla vovve kastreras och jag är skitnervös. Nervös för att något ska gå fel, nervös för att han ska vara ensam och rädd, nervös för att komma försent (vi ska vara där senast 08.00), nervös för att han ska kräkas och kissa ner sig (ja, jag har svårt för sånt). Hu. Återkommer med rapport.

Ingen tur

Är uppenbarligen klumpigast i världen idag.

Försöker fortfarande få till de förbaskade ekorrsvansarna. Okej, nu är den första klar och avlämnad till Lilla M:s kompis (ja, det är också en bra fråga: varför sade jag att jag skulle göra två?). Då upptäcker jag att min stora stoppnål, eller vad fasen det nu heter, är borta. Troligtvis sitter den kvar inuti ekorrsvans nummer ett.

Hrm.

Letar upp en nål till - och lägger den på pianotangeterna, där den naturligtvis omedelbart rullar ner mellan sagda tangenter.

Plats för sammanbrott. Skrattande sådant, som tur är.

Har nu letat upp en nål till. Tackar mamma för att hon hade så fruktansvärt mycket sygrejer, och mig själv för att jag sparade alltihop.

Fast det är tufft att leta igenom de där syskrinen faktiskt. Ser mamma framför mig, hur hon sitter där i soffan med stickningar och syprojekt, med halva munnen full av knappnålar. Det var signifikant för min uppväxt; att somna bredvid mamma i soffan medan stickorna klickade mot varandra, eller ljudet av symaskinen när jag låg och myste i mammas säng.

Det är mycket som gör ont just nu, kanske har det med julen att göra, kanske är det bara mina sorger som gått in i nya faser. Bilder av främst mamma och min bror, men även faktiskt pappa och min syster, kommer till mig dag och natt. Ja, det är mycket som gör ont.

Fast nu ska jag dricka glögg och göra färdigt den där förbaskade ekorrsvansen.

Dagens funderare

Min man och jag är jämställda. Jämlikar. Definitivt.

Men.

Det är inte han som står vid fönstret på kontoret och frenetiskt försöker tillverka en ekorrsvans av garn.

Det är inte han som slår in och hänger upp adventskalenderpresenterna fram till 23.30.

Det är inte heller han som fyller på med extrakläder på dagis, som packar salva i skolväskan, som köper vitaminer, som letar efter reflexer eller betalar scoutavslutningen.

När jag har varit sjuk har han fått bli bättre på att ta över, eller i alla fall dela, den där projektledarrollen. Det innebär att han numera köper vantar och långkalsonger till barnen. Till exempel. Och bättre kommer det att bli; övning ger färdighet.

Men han kommer aldrig, aldrig någonsin tillverka garnsvansar.

Hur gör han en ekorrdräkt? Går det inte att köpa så får det vara, är väl det enkla svaret.

Är det manligt och kvinnligt eller helt enkelt en skillnad i personligheter? Varför envisas jag med de här svansarna?

Otacksam som kund?

Det finns bara en sak som irriterar mig mer än när man inte får hjälp när man ska handla, och det är när man får för mycket hjälp.

Var igår inne i en större butik för bad- och duschprodukter för att köpa badbomber till mina små barn, till adventskalenderpaketen, eftersom de alltid försöker tigga mina badbomber och älskar när det fräser och bubblar.

Först ut var en hurtig yngre människa vid själva badbombskorgarna:
- Hej, vill du ha hjälp?
- Nej, jag ska bara köpa ett par badbomber till mina barn.
- Till barn? Men har du provat badskummet då?
- Nej, de vill ha badbomber.
- För annars har vi det här borta...
- Nej, det här blir bra, verkligen.
- Jag visar dig gärna!
- Men den här ser väl fin ut, säger jag och kastar mig över en tomtebadbomb, varpå hon försvinner.

Nästa väntar i kassan.

- Hej, är det julklappar?
- Ja.
- För i så fall har jag ett jättefint julpaket här, med fyra bomber och...
- Fast jag vill bara ha dessa. De är till mina barn.
- Jaha, men har du provat badskummet för barn då?
- Nej, de vill ha badbomber.
- Men badskummet är väldigt bra, det skummar härligt.
- Ja, det gör det säkert, men de vill ha badbomberna.
- Och så är badskummet lite mer ekonomiska också, det här blir ju dyrt för dig, hahaha.
- Jaa... men det är julklappar så... och jag skulle gärna vilja att du lägger dem i varsin påse.
- Ja ok. Och medan jag gör det så får du gärna testa den här krämen, den är...
- Nej tack, du nu har jag väldigt bråttom, jag ska vara på dagis om en kvart.
- Fast det tar inte längre tid om du provar krämen, det tar precis lika lång tid för mig att lägga ner de här i påsar i alla fall.
- Ja det är möjligt, men jag känner mig inte riktigt mottaglig just nu.
- Men är det någon som har berättat för dig om vårt poängsystem då?
- Neej...!
- Det går till så här, att du sparar alla kvitton på inköp du gör nu innan jul, och så lägger du ihop summorna och om du kommer upp i någon av nivåerna du ser här på skylten så får du tillbaka en viss procent på det du handlar i februari.
- Jaha...
- Ska jag skicka med en tidning?
- Ja gör du det!

Gah! Arg och stressad och svettig.

Aggressiv vänlighet. Oartig hjälpsamhet. Kill 'em with kindness.