Blodsband

Jag kommer från en på rätt många sätt annorlunda familj. Omständigheter har format den, och oss, till dagens skick. Och mycket av dessa omständigheter är sådant som jag bara kunnat gissa mig till, efter att ha satt ihop fragment av historier, foton och andras minnen. Detta beror på att jag är ett så extremt sladdbarn. Mina föräldrar var 40 respektive 52 när jag kom, mina syskon är födda 20, 18 och drygt 13 år före mig.

Idag har jag varit med om en stor händelse. Jag har träffat kusiner som jag aldrig haft någon kontakt med. Två av dem minns jag inte alls att jag träffat förut. Två har jag träffat på ett par begravningar då det funnits så mycket annat att tänka på att deras närvaro passerat nästan obemärkt. I övrigt i princip ingen kontakt alls. Tills vi hittade varann på Facebook.

Min bror och jag satte oss i bilen imorse och for en timme söderut, till det släkthus som dessa fyra kusiner delar. Och där har vi suttit hela dagen. Pratat, pratat, pratat. Hittat likheter, förstått samband, förklarat, frågat ut, vänt och vridit på orsaker. Vi har pratat om pappa, mamma, min syster och min bror, deras sjukdomar och bortgång, var de är begravda och hur det känns. Och om fastrar och farbröder, farmor och farfar, känslor, släktdrag och mönster. Tillsammans har vi lagt ett pussel, som vi var och en försökt pussla men aldrig lyckats få helt eftersom bitar alltid saknats.

Jag är så uppfylld att jag nästan är tom. Känner mig helt slut, mycket lycklig och mycket sorgsen på samma gång. Jag saknar mina familjemedlemmar så att det värker i bröstet, alla nyväckta gamla minnen blev nästan för mycket. Samtidigt så har jag lärt mig så mycket, om mig själv och min släkt, och jag känner en stor tacksamhet och ödmjukhet inför blodsbanden som på något sätt ändå håller oss samman.

Hoppas vi får träffas snart igen. Och fortsätta vår gruppterapi, som en av kusinerna kallade det.