Sorgen

Jag har fortfarande svårt att handskas med alla minnen som flöt upp till ytan i lördags. Det känns som om jag hugger mig fram i en snårskog, det är tungt att andas och jag får koncentrera mig för att hålla mig fast i vardagen. Om och om igen återupplever jag sorgen, jag är 16, 20 eller 35 år igen och de bara dör. Förra sommaren, förrförra våren. Dödsbuden. Chocken, det ofattbara. Det som inte gått att fatta ännu. Den vidriga verkligheten.

Och inuti skriker jag. Stundtals kan jag tydligt se en genomskinlig själ inne i mig som hysteriskt skakar huvudet från sida till sida och upprepar att det inte kan vara sant. Det här har inte hänt. Inte mig. Inte nu. Inte någonsin.

Jag känner mig som Munchs berömda tavla.

Dessutom alla bortträngda barndomsminnen som nu plötsligt pockar på uppmärksamhet. Stackars lilla barn. Stackars syster, stackars bror. Stackars föräldrar, ja stackars oss allihop. Varför blev det som det blev? Och varför är trauman så mycket lättare att minnas än de lyckliga stunderna? Jag är tre år, åtta år, tio år. Rädd och liten. Har svårt att förstå den konstiga världen, som jag nu trettio år senare kan pussla ihop med viss distans men inte särskilja mig ifrån. Det är min bakgrund, min historia och det kommer att ta tid att hitta tillbaka till den plattform jag stod på innan lördagen. Sorgen har rivits upp igen och jag sörjer så många nya saker. Känslorna rasar runt mig som en tromb.