Stockholm

Det är något med Stockholm. Att komma dit är lite som att komma hem.

Fram tills jag var sexton var det självklart för mig att jag skulle flytta till Stockholm så fort jag blev gammal nog. Jag hade varit en hel del i stan, framför allt hos min syster som bodde där. Mamma älskade Stockholm och ångrade nog alltid att hon flyttat därifrån. Mina syskon är alla födda i huvudstaden och hemma hos oss talades mest Stockholmska, i den mån där fanns någon dialekt alls - ja och så lite dalmål då, från mammas barndomshem.

Så dog min syster och jag hamnade i Göteborg istället. Och här trivs jag ju. Men Stockholm är liksom ändå Stockholm på nåt sätt.

För det första är det så vackert. Så otroligt vackert. Utbudet är ett helt annat än i Göteborg. Dessutom har vi blivit så väl bemötta, nu när vi varit uppe på långhelg, på ett sätt vi inte blivit bemötta i vår egen hemstad på mycket länge. Dryga Stockholmare? Tror inte det.

Men flytta.... nej. Det lär aldrig bli av. Jo, möjligtvis om tio år eller tjugo. Fast troligtvis inte då heller.

Resa upp oftare däremot, ja det måste vi bara.