Lånar

...inlägget från förra midsommar. För det var lika underbart i år. Fast bättre, för vi stannade ett extra dygn. Älskar!

Så här skrev jag förra året:

Underskatta aldrig natur. Och djur.

In i det längsta pågick velandet, skulle vi åka eller inte? Skulle vi orka? Ville vi ens?

Men åh vad jag är glad att vi gav oss iväg.

Vi hade hört innan att det skulle vara på landet, att det skulle komma mycket folk och många hundar och att det var joggingbyxor som gällde, typ. Men hur avslappnat det var hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

För det första var det så mycket ute på landet som det kan bli. Åkrar åt alla håll. Hästhagar. Inte en bilväg i sikte, ej heller stup eller sjöar eller annat som barnen kan gå och göra illa sig på.

För det andra var det så extremt.... ja bara avslappnat. Folk och hundar kom och gick hela tiden. Alla var vänliga. Alla hjälptes åt och delade med sig av mat, medhavd eller inte. Folk slappade och skrattade, ingen var stressad eller trött eller sjuk. Det fanns gott om röror och skit i hörnen men det spelade ingen som helst roll för någon.

Värdparet är föräldrar och svärföräldrar till nära vänner och vi har bara träffat dem som hastigast förut. De visade sig vara urhärliga. Vi kände oss extremt välkomna. Mamman berörde hastigt och enkelt det vi går igenom, för att visa att hon visste: "Jag har förstått att han är väldigt sjuk. Och jag har förstått att ni gått igenom en hel del på sista tiden". Mer behövdes inte. Dessa underbara människor passade våra barn så att vi kunde åka till Helsingborg på midsommardagen.

Att se Lilla M lysa av lycka över en häst, att skratta åt stackars lilla vovven som fick lära sig hur man uppför sig när man spenderar ett drygt dygn med tre äldre tant-vovvar... Att fotografera solnedgången, att kela med alla djuren, att se sonen lära sig programmering i soffan tillsammans med makens bästa kompis... Att äta jordgubbar och dricka öl och faktiskt helt frivilligt klappa den där hästen. Ja, det var helt jävla sagolikt.

Precis exakt vad jag behövde.

Sedan grät jag bittert i bilen över att vi inte har den familj vi behöver runt oss. Tänk om vi hade föräldrar eller syskon att åka till, där vi kunde få slappna av några dagar eller en vecka, någonstans att pusta ut och gråta och bara vara, någon som gjorde något för att stötta oss när livet är svårt, någon som ville vara med våra barn och passa dem både för deras skull och för vår. Jag saknar det. Så otroligt mycket.

Men kloka maken påminde om att vänner är den familj vi väljer och vi har fina vänner. Verkligen. Och förhoppningsvis blir vi medbjudna även nästa midsommar.