Världens sämsta kock?

Jag är inte så bra på att laga mat.

Förr i tiden var jag ok. Sedan gifte jag mig med en man som tyckte om att laga mat. På den vägen är det. Även om han inte tycker om det längre så har det blivit en rutin; han lagar nästan alltid maten och jag handlar och tvättar, till exempel.

När jag blev utbränd tappade jag också min simultanförmåga, och även om jag idag är i princip återställd så funkar det dåligt just vid matlagning - jag bränner gärna såsen om jag måste hälla av potatisen samtidigt som köttet ska vändas.... ja ni fattar.

Så idag har följande scenario utspelats hemma hos mig, under loppet av cirka fem minuter:

Soppa börjar flöda ut över köksbänken, ut ur mixern, hur fasen är det möjligt? Är det hål nånstans? Torkar, torkar, torkar, men ändå rinner det ner på golvet och bildar kladdig pöl. Kasslern ska stekas, smöret bränner vid och det ryker kraftigt. Timern meddelar att brödet (bake-off bröd, nothing fancy) är färdigt och jag ser att bakplåtspapperet är en sekund från att börja brinna. Skriker åt sonen att snälla duka, torkar frenetiskt. Rycker stekpannan från spisen, ryter åt sonen att stänga av timern, bränner fingrarna på brödet. Nytt smör i pannan, ber sonen vända kasslern och sedan hämta lillasystern. Försöker rädda soppan. Och köksbänken. Lillasystern får ett sammanbrott och skriker bakom soffan. Soppan är nu snart kall istället, kasslern färdigstekt och kallnande. Köket ser ut som det slagfält det är. Sonen placerar fjärrkontrollen bland tallrikarna i protest, lillasystern gråter nu stora tårar.

Jag besparar er resten. Ser nu att det blir både för långt och för deprimerande.

Nu är allt bra igen i alla fall. Jag har sanerat hela köket och barnen sover. Pust.