Från och med idag...

...är jag inte längre mamma till tre minderåriga barn. Idag fyller min älskade förstfödda 18 år.

Själv har hon - märkligt nog, tycker jag - haft ångest inför detta en längre tid. Hon känner sig tvingad till ansvar, tvingad in i en vuxenvärld hon inte är beredd att äntra, hon är skrämmande medveten om att det inte finns någon återvändo.

Jag har de senaste veckorna funderat mycket över vad det kommer att innebära för vår relation. Till viss del känns det förskräckligt, att inte längre kunna kräva att hon ska ringa hem när hon är på festival eller komma hem en viss tid om kvällarna. Men mest känns det spännande och positivt. Att kunna gå in i en ny fas, att kunna bli mer jämlika, att slippa vara synonym med en gnällkärring, att hon kanske - förhoppningsvis - ska kunna njuta av mitt sällskap på ett annat sätt. I alla fall på sikt.

Ofattbart är det hur som helst. När hon kom hade jag längtat efter henne i flera år, sällan har ett barn varit så välkommet. Inte visste jag vad det innebar att bli mamma, jag var 22 år och trodde att allt skulle vara enkelt. Det var det inte. Hon hade en extremt stark egen vilja från första början och bestämde själv. Egensinnig, vaken och fantastiskt rolig.

Hon vägrade gå med på att hon inte kunde. Hela tiden skulle hon vidare, hon rullade iväg över hela rummet medan de jämngamla låg nöjda på en filt. Hon gick fast benen inte bar henne. Skrev och läste när hon var fyra. Hela tiden på väg. Otroligt intelligent och driven redan från första andetaget.

Undrar vart hon är på väg nu. Ett är säkert, hela världen ligger för hennes fötter. Hon klarar allt hon företar sig. Och jag är oändligt stolt.