Så började semestern

Den välbehövliga, efterlängtade, långa och förhoppningsvis underbara semestern är här!

Tyvärr är det något som gnagt mig sedan i fredags, något jag inte kan sätta fingret på, en liten oro, ett litet ångestmoln som regnar lokalt på mig. Allt är bra och det finns ingen anledning. Ändå mår jag inget vidare.

Men det är väl så där det är ibland, tänker jag, och försöker att rycka på axlarna. Snart har molnet passerat och förhoppningsvis får jag då både humör och ork tillbaka.

Imorgon åker jag och barnen till Skaftö, till min bror, för att bada och spela kort och äta gott och förhoppningsvis mysa i två dagar. Sedan åker vi hem och packar om, på fredag drar vi mot Karlskrona och på lördag ut till vår ö, vår Aspö. Jag har hallucinationer, inre syner, eller vad ska man kalla det? Jag ser färjan, vägen mot huset, stranden, kyrkan, utsikten från trappan, fästningen, bryggorna, klipporna, sanden. Det finns ingen bättre plats på jorden.

Förra gången jag var där mådde jag ganska dåligt. Jag hade sett fram emot att få komma dit och bara vara, vila ut. Men det hade bara gått - vad? - en vecka eller två sedan min bror dog. Det enda som hände vara att sorgen kom över mig när jag fick chans att slappna av.

Så det är med viss bävan jag åker dit igen. För jag vet att där är jag oskyddad, där är jag bara jag och mina tankar, mina egna känslor. Där finns ingen dator, inga affärer, inget folkliv, , ingen dvd, knappt en tv som funkar. Mår man bra mår man väldigt bra. Men mår man dåligt så blir man tvungen att genomleva det också.

Hoppas och tror att jag kan ge mig hän och njuta den här gången. Jag behöver det. Vi behöver det.