En fräsch tanke

Har haft jordens jäkla åldersnoja ett tag här nu. Gud, det känns så nära med 45. Och 50. Och sedan är man pensionär och sedan dör man!

Fick dock en realitycheck häromdagen. När jag kom på att mamma varit borta i fem år, lika länge som Lilla M funnits. Och det känns ju som hundra år sedan, på många många sätt. Lilla M har ju alltid funnits!... och det var oändligt länge sedan jag såg min mamma sista gången.

Fortsatte med att tänka på hur lång tid som faktiskt har gått och allt som har hänt sedan Lilla M var bebis, dessa oceaner av tid, det går knappt att ens komma ihåg längre hur det var när hon var så där liten (vilket är en sorg i sig, men det kan vi lämna därhän). Vi bodde inte ens i lägenheten då, och ett stort antal av dem som jag nu kallar mina vänner hade jag inte ens träffat.

Och jag inser sedan att det faktiskt är ungefär lika långt tills jag är 50 som det är till den tid då jag bara hade ett barn, inte tre. Det är inte imorgon, liksom.

Skönt.