Om spindlar och min mamma

En vardagsspaning från tvättstugan:

Liten spindel sitter i tvätthon. Det är tillräckligt för att jag ska få svårt att skölja händerna där. Jag är spindelrädd, fast mycket mindre så idag än för några år sedan (då hade jag haft svårt att stanna i tvättstugan efter att ha sett den där spindeln).

Minnet slår mig med full kraft: när jag som liten var med mamma i tvättstugan var det ibland stora skogsspindlar i hoarna. Mamma sade alltid att de inte kunde ta sig upp på egen hand. Så det sista hon gjorde innan hon lämnade tvättstugan var att fixa en räddning åt dem; hon satte helt enkelt en sopkvast i vasken, så att de skulle kunna klättra ur.

Det säger en hel del om henne, och det säger en hel del om mig. Jag tror att hon var ungefär lika rädd för spindlar som jag är, kanske inte riktigt men nästan. Ändå tyckte hon synd om det stackars djuret som skulle få dö svältdöden därnere - och fixade en räddningsplanka.

Det var rätt gulligt tycker jag.

Och inser var jag fått både rädslor och vördnad inför livet och naturen ifrån. Jag menar, som igår, vi var i skogen och fick med oss alldeles för många pyttesmå svampar hem, det tog flera timmar att rensa men jag kan inte med att slänga dem för jag får dåligt samvete mot skogen, mot naturen som gett oss en fin gåva. Corny, faktiskt. Men ett typiskt arv från mamma, tror jag.

Jag saknar henne.