Igår

Igår skulle min största storebror fyllt 60 år.

Det är märkligt med sorg. Man kan ju tycka att man skulle sakna lika mycket alla dagar. Men så är det oftast inte. Istället slår sorgen till med full kraft på dessa särskilda dagar, som kan tyckas så meningslösa. Eller så trappas sorgen upp, fram till en särskild dag för att sedan slå ut i full blom.

Märkligt är också att jag fortfarande har samma känsla av vantro när jag tänker på det som hänt, trots att det nu gått drygt 15 månader sedan han dog. Hur först min svägerska och sedan min bror gick bort, med mindre än 1,5 års mellanrum. Att ingen av dem finns kvar, att deras hus är sålt och att det aldrig mer finns anledning att åka till Helsingborg. Det är bara för svårt för att ta in.

Och alla märkliga detaljer runt min brors insjuknande, hur har det här kunnat hända honom, dem, oss? Varför, varför får just min bror en tumör som är så ovanlig att det bara finns ett handfull dokumenterade fall i världen? Varför får han den bara ett drygt halvår efter att hans fru dött? Varför?

Och hur kände han? Hur tänkte han? Hur mådde han egentligen? Det är de värsta tankarna, för svåra för att ens våga tänka.

Idag känns det lite lättare igen. Men jag känner mig ensam, så oändligt ensam.

Och det här blogginlägget skulle handla om något helt annat egentligen, men det skrev sig självt.