Jag och min mage

...eller Running to stand still, som jag först tänkte döpa det här inlägget till.

Jag ska nu berätta den alldeles sanna historien om min mage och om en operation som inte blev.

Som gravid har jag varit stor som ett hus. Bokstavligen. Magen har varit fullständigt gigantisk, så stor att den inte ens lyckats peka rakt fram utan har tippat över, som en muminnäsa, ner över blygdbenet.

Sådant gör man inte ostraffat. Följden blev en delad magmuskel som aldrig läkt samt en "påse" av skrynklig extrahud som ingen träning i världen kan få bort. Speciellt inte när magmuskeln inte funkar för exempelvis sit-ups.

Jag hatar min mage! Hatar, hatar, hatar, hatar! I flera år har jag sagt att jag vill operera mig, och nu fick jag äntligen chansen. Pengar fanns, tillfälle också. En konsultation hade jag varit på i maj och kirurgen visste precis vad han skulle göra.

Så jag bokade en tid. Och fick fullständig panik.

Tusen frågor for genom mitt huvud. Genom att googla fick jag snabbt klart för mig att det inte var en så enkel operation som jag tänkt mig - jo, visst fattade jag att det skulle göra ont men inte visste jag att jag inte skulle få sova annat än halvsittande i en vecka, att jag skulle ha gördel som man knappt kan andas i i en månad, att det brukar göra helvetiskt ont de första dygnen, att jag inte skulle kunna räta ut kroppen på ett par veckor... Skulle julen bli förstörd nu?

Sedan kom alla andra frågor. Vad är det för signaler jag sänder, framför allt till barnen? Även detta hade jag tänkt igenom innan, men nu ställdes det på sin spets. Vad är jag för person som tycker att min mage är så viktig? Vad säger det om mig? Ställer jag verkligen upp på de här kroppsidealen?

Och är jag inte egentligen för gammal för det här? Det börjar ju ändå hänga lite varstans, varför skulle jag fixa magen nu egentligen? Det hade väl varit en annan sak om jag var 20. Men det är inte precis som om killarna kommer att vända sig efter mig på stranden 2012, oavsett mage, let´s face it.

Dessutom - viktigast av allt: riskerna. Det är ändå en stor operation. Tänk om jag dör! Eller får ett permanent känselbortfall? En infektion? Blodpropp? Eller tänk om det inte blir snyggt? Ska jag gå igenom det här och ändå inte vara säker på att det blir som jag tänkt mig? En tonårings mage får jag inte i alla fall. Är det värt det?

Jag grät. Gud vad jag grät. Jag hade sådan ångest att jag inte kunde sova. Jag ville inte operera mig. Jag ville inte heller låta bli! Jag grät hemma och jag grät på jobbet. Jag kunde inte koncentrera mig på något annat.

Till slut sade maken: "Det här är väl den typ av beslut som man ska vara 100 på. Eller åtminstone 95. Och här sitter du och är 50/50? Ska du verkligen göra det då?".

Naturligtvis hade han rätt, så jag ställde in alltihop. Och det kändes så skönt.

Nu tänker jag så här: Jag gillar mig själv för mycket för att låta mig gå igenom det där. Och: Nu har jag valt min mage själv, för första gången. Kanske kan jag lära mig att gilla den då? Eller åtminstone hata den lite mindre.

Helg!

Ah! Känner mig härligt nöjd. Har jobbat som en gnu (hur jobbar de egentligen?) och tror faktiskt att jag har koll (famous last words). Tar helg lite tidigare (bara en halvtimme, men ändå).

Helgen är fullproppad med aktiviteter. Det är lite synd. Jag har allt mer börjat uppskatta obokad tid. Men å andra sidan ska jag göra massor av roliga saker - workshop i röstvård och sångteknik, fika med svägerska, fika med kompisar. Och en del mindre roliga - besöka kyrkogårdar och jobba.

Ikväll blir det i alla fall ett glas rött, barnprogram och vika tvätt. Varken mer eller mindre. Det ser jag fram emot. Det är lagom avancerat för mig!

Igår

Igår skulle min största storebror fyllt 60 år.

Det är märkligt med sorg. Man kan ju tycka att man skulle sakna lika mycket alla dagar. Men så är det oftast inte. Istället slår sorgen till med full kraft på dessa särskilda dagar, som kan tyckas så meningslösa. Eller så trappas sorgen upp, fram till en särskild dag för att sedan slå ut i full blom.

Märkligt är också att jag fortfarande har samma känsla av vantro när jag tänker på det som hänt, trots att det nu gått drygt 15 månader sedan han dog. Hur först min svägerska och sedan min bror gick bort, med mindre än 1,5 års mellanrum. Att ingen av dem finns kvar, att deras hus är sålt och att det aldrig mer finns anledning att åka till Helsingborg. Det är bara för svårt för att ta in.

Och alla märkliga detaljer runt min brors insjuknande, hur har det här kunnat hända honom, dem, oss? Varför, varför får just min bror en tumör som är så ovanlig att det bara finns ett handfull dokumenterade fall i världen? Varför får han den bara ett drygt halvår efter att hans fru dött? Varför?

Och hur kände han? Hur tänkte han? Hur mådde han egentligen? Det är de värsta tankarna, för svåra för att ens våga tänka.

Idag känns det lite lättare igen. Men jag känner mig ensam, så oändligt ensam.

Och det här blogginlägget skulle handla om något helt annat egentligen, men det skrev sig självt.