Egensinnigt

Jag och min mage

2011-11-08T16:16:00.002+01:00

...eller Running to stand still, som jag först tänkte döpa det här inlägget till.

Jag ska nu berätta den alldeles sanna historien om min mage och om en operation som inte blev.

Som gravid har jag varit stor som ett hus. Bokstavligen. Magen har varit fullständigt gigantisk, så stor att den inte ens lyckats peka rakt fram utan har tippat över, som en muminnäsa, ner över blygdbenet.

Sådant gör man inte ostraffat. Följden blev en delad magmuskel som aldrig läkt samt en "påse" av skrynklig extrahud som ingen träning i världen kan få bort. Speciellt inte när magmuskeln inte funkar för exempelvis sit-ups.

Jag hatar min mage! Hatar, hatar, hatar, hatar! I flera år har jag sagt att jag vill operera mig, och nu fick jag äntligen chansen. Pengar fanns, tillfälle också. En konsultation hade jag varit på i maj och kirurgen visste precis vad han skulle göra.

Så jag bokade en tid. Och fick fullständig panik.

Tusen frågor for genom mitt huvud. Genom att googla fick jag snabbt klart för mig att det inte var en så enkel operation som jag tänkt mig - jo, visst fattade jag att det skulle göra ont men inte visste jag att jag inte skulle få sova annat än halvsittande i en vecka, att jag skulle ha gördel som man knappt kan andas i i en månad, att det brukar göra helvetiskt ont de första dygnen, att jag inte skulle kunna räta ut kroppen på ett par veckor... Skulle julen bli förstörd nu?

Sedan kom alla andra frågor. Vad är det för signaler jag sänder, framför allt till barnen? Även detta hade jag tänkt igenom innan, men nu ställdes det på sin spets. Vad är jag för person som tycker att min mage är så viktig? Vad säger det om mig? Ställer jag verkligen upp på de här kroppsidealen?

Och är jag inte egentligen för gammal för det här? Det börjar ju ändå hänga lite varstans, varför skulle jag fixa magen nu egentligen? Det hade väl varit en annan sak om jag var 20. Men det är inte precis som om killarna kommer att vända sig efter mig på stranden 2012, oavsett mage, let´s face it.

Dessutom - viktigast av allt: riskerna. Det är ändå en stor operation. Tänk om jag dör! Eller får ett permanent känselbortfall? En infektion? Blodpropp? Eller tänk om det inte blir snyggt? Ska jag gå igenom det här och ändå inte vara säker på att det blir som jag tänkt mig? En tonårings mage får jag inte i alla fall. Är det värt det?

Jag grät. Gud vad jag grät. Jag hade sådan ångest att jag inte kunde sova. Jag ville inte operera mig. Jag ville inte heller låta bli! Jag grät hemma och jag grät på jobbet. Jag kunde inte koncentrera mig på något annat.

Till slut sade maken: "Det här är väl den typ av beslut som man ska vara 100 på. Eller åtminstone 95. Och här sitter du och är 50/50? Ska du verkligen göra det då?".

Naturligtvis hade han rätt, så jag ställde in alltihop. Och det kändes så skönt.

Nu tänker jag så här: Jag gillar mig själv för mycket för att låta mig gå igenom det där. Och: Nu har jag valt min mage själv, för första gången. Kanske kan jag lära mig att gilla den då? Eller åtminstone hata den lite mindre.

Helg!

2011-11-04T15:14:00.002+01:00

Ah! Känner mig härligt nöjd. Har jobbat som en gnu (hur jobbar de egentligen?) och tror faktiskt att jag har koll (famous last words). Tar helg lite tidigare (bara en halvtimme, men ändå).

Helgen är fullproppad med aktiviteter. Det är lite synd. Jag har allt mer börjat uppskatta obokad tid. Men å andra sidan ska jag göra massor av roliga saker - workshop i röstvård och sångteknik, fika med svägerska, fika med kompisar. Och en del mindre roliga - besöka kyrkogårdar och jobba.

Ikväll blir det i alla fall ett glas rött, barnprogram och vika tvätt. Varken mer eller mindre. Det ser jag fram emot. Det är lagom avancerat för mig!

Igår

2011-11-03T13:42:00.002+01:00

Igår skulle min största storebror fyllt 60 år.

Det är märkligt med sorg. Man kan ju tycka att man skulle sakna lika mycket alla dagar. Men så är det oftast inte. Istället slår sorgen till med full kraft på dessa särskilda dagar, som kan tyckas så meningslösa. Eller så trappas sorgen upp, fram till en särskild dag för att sedan slå ut i full blom.

Märkligt är också att jag fortfarande har samma känsla av vantro när jag tänker på det som hänt, trots att det nu gått drygt 15 månader sedan han dog. Hur först min svägerska och sedan min bror gick bort, med mindre än 1,5 års mellanrum. Att ingen av dem finns kvar, att deras hus är sålt och att det aldrig mer finns anledning att åka till Helsingborg. Det är bara för svårt för att ta in.

Och alla märkliga detaljer runt min brors insjuknande, hur har det här kunnat hända honom, dem, oss? Varför, varför får just min bror en tumör som är så ovanlig att det bara finns ett handfull dokumenterade fall i världen? Varför får han den bara ett drygt halvår efter att hans fru dött? Varför?

Och hur kände han? Hur tänkte han? Hur mådde han egentligen? Det är de värsta tankarna, för svåra för att ens våga tänka.

Idag känns det lite lättare igen. Men jag känner mig ensam, så oändligt ensam.

Och det här blogginlägget skulle handla om något helt annat egentligen, men det skrev sig självt.

Fem gånger mer kärlek

2011-10-17T14:55:00.003+02:00

Jo, nu ska jag skriva om mitt senaste projekt.

Jag har börjat läsa den här boken efter att ha svurit över vår hemmiljö i flera veckor. Gnäll och gnat har blivit vardagligheter, barnen struntar fullkomligt i vad vi säger (känns det som). Tonen eskalerar till sarkasmer och skrik, alla är trötta, ledsna och sura. "Så här kan vi ju inte ha det! Vi är en familj och vi älskar varann, men det kan man ju fan inte tro när man hör oss!" har jag utbrustit i desperation.

Men nu har jag alltså börjat läsa. Boken - som är byggd helt och hållet på vetenskapliga studier - har en enkel grundtes: barn behöver minst fem gånger så mycket positiv uppmärksamhet som negativ. Tjat leder till mer konflikter, medan positiv samvaro leder till goda spiraler, växande barn och färre gräl.

Efter första kapitlet plockade jag ner legot till vardagsrummet och började bygga. Jag har lyssnat, klappat, berömt, sett, uppmärksammat och lekt. Och helgen har varit helt underbar. Tycker jag. Mindre bråk, mer skratt, mer gos och mindre tjat.

Jag har börjat omprogrammera min hjärna på en hel massa plan samtidigt. Nu SKA jag bli positiv och peppande, istället för negativ och gnällig. Kan andra så kan jag. Jag vill det allra bästa för mina barn, och jag är värd det själv också.

JAAA!

2011-10-17T14:53:00.000+02:00

Det har du ju! Då kanske det känns lite lättare att använda dig igen! För det måste du väl ändå fatta, att man vill ju inte skriva i dig när du är ful. Så är det ju bara.

Vänta lite så återkommer jag med nåt intressant/-are.

Hej bloggen!

2011-10-17T14:52:00.000+02:00

Har du fått tillbaka ditt gamla utseende nu?

En fräsch tanke

2011-09-28T14:08:00.001+02:00

Har haft jordens jäkla åldersnoja ett tag här nu. Gud, det känns så nära med 45. Och 50. Och sedan är man pensionär och sedan dör man!

Fick dock en realitycheck häromdagen. När jag kom på att mamma varit borta i fem år, lika länge som Lilla M funnits. Och det känns ju som hundra år sedan, på många många sätt. Lilla M har ju alltid funnits!... och det var oändligt länge sedan jag såg min mamma sista gången.

Fortsatte med att tänka på hur lång tid som faktiskt har gått och allt som har hänt sedan Lilla M var bebis, dessa oceaner av tid, det går knappt att ens komma ihåg längre hur det var när hon var så där liten (vilket är en sorg i sig, men det kan vi lämna därhän). Vi bodde inte ens i lägenheten då, och ett stort antal av dem som jag nu kallar mina vänner hade jag inte ens träffat.

Och jag inser sedan att det faktiskt är ungefär lika långt tills jag är 50 som det är till den tid då jag bara hade ett barn, inte tre. Det är inte imorgon, liksom.

Skönt.

Och jo

2011-09-26T14:32:00.005+02:00

Nu har jag varit nere och satt en kvast i tvätthon. Så får vi se om den lilla kommer upp. Som en hälsning till mamma.

Om spindlar och min mamma

2011-09-26T12:45:00.000+02:00

En vardagsspaning från tvättstugan:

Liten spindel sitter i tvätthon. Det är tillräckligt för att jag ska få svårt att skölja händerna där. Jag är spindelrädd, fast mycket mindre så idag än för några år sedan (då hade jag haft svårt att stanna i tvättstugan efter att ha sett den där spindeln).

Minnet slår mig med full kraft: när jag som liten var med mamma i tvättstugan var det ibland stora skogsspindlar i hoarna. Mamma sade alltid att de inte kunde ta sig upp på egen hand. Så det sista hon gjorde innan hon lämnade tvättstugan var att fixa en räddning åt dem; hon satte helt enkelt en sopkvast i vasken, så att de skulle kunna klättra ur.

Det säger en hel del om henne, och det säger en hel del om mig. Jag tror att hon var ungefär lika rädd för spindlar som jag är, kanske inte riktigt men nästan. Ändå tyckte hon synd om det stackars djuret som skulle få dö svältdöden därnere - och fixade en räddningsplanka.

Det var rätt gulligt tycker jag.

Och inser var jag fått både rädslor och vördnad inför livet och naturen ifrån. Jag menar, som igår, vi var i skogen och fick med oss alldeles för många pyttesmå svampar hem, det tog flera timmar att rensa men jag kan inte med att slänga dem för jag får dåligt samvete mot skogen, mot naturen som gett oss en fin gåva. Corny, faktiskt. Men ett typiskt arv från mamma, tror jag.

Jag saknar henne.

Funderar...

2011-09-19T14:19:00.000+02:00

...på om det är dags. Att låta den här bloggen gå i graven.

Jag vet inte längre vad jag ska skriva om här. Förut skrev jag väldigt självutlämnande, om mycket av det som rörde sig i mitt innersta. Det kändes rätt då. Det känns mer tveksamt nu.

Helst skulle jag vilja skriva det jag tänkte från allra första början: underfundigheter, spaningar i livet, kluringar, nyfikenheter och galenskaper. Men sanningen att säga är jag inte på tillräckligt gott humör; just nu är mina grubblingar av en annan och mörkare natur.

Dessutom har mitt räkneverk ballat ur, så jag vet inte om någon faktiskt läser bloggen längre. Plus att jag inte förstår mig på den nya layouten, inte gillar den och inte orkar sätta mig in i hur man ändrar skiten.

Nä. Jag får fundera.

Sååå sömnig

2011-09-09T16:03:00.003+02:00

Sömnigheten slår nya rekord idag, efter en lång natt av sönderhackad sömn bredvid roterande snörvlig femåring.

Två saker är värda att notera i detta sömngångarland:

1. Jag blir så fruktanvärt sugen på något att äta (eller dricka, för all del) när jag är sån här. Choklad toppar listan, tätt följt av kakor. Men jag kan faktiskt tänka mig att äta snart sagt vad som helst; nötter, frukt, chips, smågodis, en stor köttbit, pommes frites, ostkuber, kex eller glass skulle till exempel duga.

2. Jag glömde just vad nummer två var. Kanske var det att jag blir så glömsk? Nä, det var nog nåt annat. Säger till när jag kommer på det.

2. JO, nu kom jag på det: jag blir shoppingsugen också. Kan tänka mig att köpa nästan vad som helst på vägen hem. Sjukt, eller hur?

2011-09-08T13:53:00.000+02:00

Hm, nu har de ändrat layouten på den här bloggen. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Får se om jag klarar ut det.

Tänkte mest berätta om det märkliga automailbesked som jag fick nyss. "Jag är på semester och kommer inte tillbaka". Hur låter det då?

Oerhört fantasieggande. Varför kommer han inte tillbaka? Vad har hänt? Evig semester? Går i vredesmod? Avskedad? Flytt utomlands med pengarna? Träffat ny kärlek på söderhavsö? Bytt karriär till glassförsäljare? Upptäckt tre okända barn och flyttat till Kanada för att lära känna dem? Manövrerats ut av manipulativ oljemiljardär?

Ja, min fantasi är det inget fel på. 

Hej där

2011-09-06T14:57:00.004+02:00

Här är jag. Strax under ytan. Bland sjögräs, tång och småfisk. Ser du mig?

Det blev lite mycket där ett tag. Därför ligger jag här och skvalpar. Rör mig sakta, försöker att vaggas av vågorna istället för att kämpa emot strömmen.

Förundras över hur fort man kan sjunka igenom, att ytspänningen är så svag trots allt, och att det ska vara så svårt att göra avvägningarna. Jag menar, om man får vatten i öron, näsa och mun så borde det vara en signal till att börja simma uppåt. Men nej. Tydligen måste man sjunka några gånger för att sedan lära sig flyta.

Fast jag tror i alla fall att min nya simteknik gör att jag kommer upp rätt fort den här gången. Och jag har inte fastnat med fötterna i dyn på botten. Snart, snart ligger jag och torkar på en strand i närheten.

Helg

2011-08-26T15:05:00.002+02:00

Snart. Är. Det. Helg.

Säger de som vet.

Då ska jag träna, shoppa kläder åt Lilla M, fika på stan och sälja saker på den stora loppmarknaden i Gamlestaden.

Nu sitter jag fast vid datorn utan att kunna göra ett enda dugg.

För jag är helt slut. Faktiskt. Tror jag stänger av och går ut i solen och tar smällen i nästa vecka.

Inte lika nöjd

2011-08-24T11:02:00.002+02:00

Jag visste att det skulle vara mycket att göra i början av hösten. Men det här är ju hellöjligt.

Två tidningar att lämna, extra insålda jobb därutöver, plus att all ledig tid försvinner till ett projekt på hemmaplan (och då menar jag ALL ledig tid, det känns inte som om det finns någon återhämtning någonstans just nu).

Kommer inte ens ihåg vad det är för veckodag idag, men vet att jag under resten av denna vecka måste korrekturläsa 20 artiklar, skriva minst fem och göra cirka 10 intervjuer.

Så ni får ursäkta om jag inte bloggar.

Skryt

2011-08-18T16:14:00.003+02:00

Ibland blir jag bara så sablans jättenöjd med mig själv.

På två dagar har jag skrivit fem artiklar, gjort två intervjuer, skrivit sju notiser och en krönika, gjort en sidplanering och fixat bilder samt köpt en bil, varit på banken, bokat tid för att hämta nya bilen, bokat besiktning av den gamla och sedan också hunnit omboka den igen, samt en himla himla himla massa saker till.

Är det okej om jag lägger mig i ett hörn och sover en stund nu?

Oj

2011-08-16T13:06:00.004+02:00

Shit vad jag är dålig på att blogga! Vad är det med mig egentligen?

Här kommer i alla fall en redogörelse för WoW-helgen, för den som är intresserad.

Fredag: Stresspackade in barn och hund i bilen och körde till Borås. Lämnade dem på respektive ställe och de verkade inte ta någon notis om oss, så vi körde tillbaka igen. Slängde i oss mat och drog iväg till festivalområdet och första konserten, Jenny Wilson. Fruktansvärt bra! Helt otippat en möjlig ny favorit med en galet rolig saxofonist-/tvärflöjtist-/tamburintjej som hoppade upp och ner som värsta cheerleadern. Samt Tensta Gospel Choir i miniversion, som var tajta som fan och skrattade och dansade.

Solsken och öl och jag lade väl lite väl mycket tid på att försöka hitta folk innan jag upptäckte att det faktiskt inte gick - sms gick inte fram. Men jag lyckades i alla fall ta en öl med fina körkollegan C och bjuda min dotter på en cider (GULP, ja hon är stor nu). Robyn var naturligtvis bra men lite onaturligt bra. Mer som en maskin än en person. Thåström var lite.... gäsp.

Sedan kom han. Prince.

Och jag hade hoppats på att han pliktskyldigast skulle spela några gamla hits. Vad gör karln? Han river av flertalet av just dessa underbara låtar, i nya versioner, i medleys, insprängda på ett sätt så att man känner sig som ett smart gammalt fan för att man upptäcker dem. Purple Rain under lila konfettimassor och jag grät - GRÄT - av lycka. Han spelar i 2.20, jag dansar exakt hela tiden, det är underbart, vilt och extatiskt.

Jag blir lyrisk bara jag tänker på det.

Enda problemet är att jag tappat bort min underbara M, barndomsvännen som jag lyssnade på just Prince med, om och om och om igen då i början av 80-talet. Vi skulle ju dela denna upplevelse. Men det gick inte. Blev i alla fall glad när jag till slut fick höra att hon fått en jättebra plats och såg betydligt bättre än jag.

Öl på backstagen och sedan en lång färd hemåt. Hemma vid 03.00. Jisses.

Lördag: Sov till vad? Lunchtid ungefär? Gick upp och läste recensioner, jämförde och vred och vände tillsammans med maken. Tog vår tid, mysigt att bara vara vi! En stunds total lyckokänsla, starkare än på flera år. Vilket fantastiskt liv jag har.

Iväg igen, lite försent kanske, men fick i alla fall dricka öl med underbara M och exjobbskompisen T, jättekul. Gick på Säkert! som ju var bra men inte sensationell. Tog en öl med brorssonen J, lite senare en till med maken och M. Kanske borde äta nåt också?

Musiken mer underordnad idag, inte så mycket bra, men plötsligt börjar Pulp och vad kan jag säga? You had me at hello. Det här är MIN musik, den känns i hela ryggraden och jag börjar springa mot scenen. Fantastisk konsert.

Vad mer? Tiesto är inte min grej men det blir en otrolig stämning, alla dansar överallt, det går inte att stå still. Jag dansar iväg och köper mat, dansar bort till min dotter som jobbar som volontär, dansar ut i folkmassan, dansar överallt.

Sedan är det Kanye men jag ser ingenting. Lämnar sällskapet och får dansa mig igenom konserten själv på ölområdet. Det är fantastiskt bra stundtals. Stundtals är det lite tråkigt, speciellt från min plats långt från scenen, och jag lägger märke till hur fulla och slitna alla har blivit.

Vi tar oss hemåt och forsätter festen hemma, bara vi två. På söndagen kommer barn och hund. Vi går ut på restaurang för ingen vill laga mat.

Sammantaget en helt otroligt fantastisk helg. Jag hade inte kunnat önska mig något bättre. Jag har nu förstått vissa saker om mig själv, som att:
- Jag behöver två dygn på mig för att slappna av helt och släppa mammarollen, bara vara jag
- Det är lätt att vara kärleksfull när man får tid för varandra
- Jag måste gå på fler konserter
- Jag måste dansa oftare
- Jag måste upptäcka mer ny musik

Förberedd

2011-08-11T22:35:00.002+02:00

Nu är jag redo.

Nu har jag
- gått över hela lägenheten med dammtrasa och dammsugare, tillräckligt för att det ska duga över helgen
- gjort rent badrummen
- diskat
- vikt all tvätt
- packat barnens kläder och saker och lakan
- tvättat mina nya jeans
- gjort en ansiktsmask
- hällt upp ett glas vin
- kontrollera spelschemat
....och naturligtvis hämtat ut armbandet på väg till kontoret i förmiddags.

Nu är allt klart. För i morgon förmiddag kör vi barnen till farmor och har sedan barnvakt i två dygn för första gången på tio år. Vi ska gå på Way out West! Och sedan sova ut! Och äta när vi är hungriga istället för när barnen behöver mat! Och bara äta mackor och skräp om vi vill! Och slänga kläder på golvet bara för att vi kan!

För mig är nästan musiken underordnad. Det är friheten, folkfesten, alla kompisar jag ska träffa, konstig mat och öl som är det viktiga.

Det känns helt galet vilt alltihop!

Slut på semestern

2011-08-08T14:10:00.002+02:00

Jahapp, det var det. Semestern är slut. Det känns som om jag varit ledig i fem dagar, inte fem veckor. Å andra sidan kändes det väldigt ovant att gå till kontoret, så det betyder väl att jag varit borta ett tag i alla fall.

Semestern har varit bra men samtidigt inte. Eller jo, det har den ju. Men jag är så missnöjd med mig själv, som aldrig riktigt lyckas njuta av en ledighet när jag har en, utan börjar få ångest redan efter halva tiden för att semestern snart är slut och absolut ska fylla tiden med utrensningar och storstädningar istället för romaner och promenader. Att det ska vara så svårt att koppla av.

Nåväl. Vi har haft det bra och barnen mår bra och tyckte att det var roligt att gå tillbaka till kompisarna i morse. So far so good.

Så här sitter jag och lyssnar på radio och letar i papper och kastar mail och gör mina vanliga sökrundor på nätet och hittar plötsligt lägenheten jag velat ha i tio år, och den är LEDIG och SÖKBAR och ägnar sedan tre besatta timmar åt att få tag på någon som kan hjälpa mig eftersom den klickbara länken inte funkar och till slut får jag veta att jodå, den är ledig och sökbar men jag kommer inte att få den i alla fall för jag har aldrig ställt mig i någon bostadskö. För jag har ju haft lägenhet hela tiden.

Surt äpple.

Längtar efter mina barn. Men annars har jag det rätt bra. Så snart jag kommit över det här med lägenheten, alltså.

Från och med idag...

2011-07-27T13:18:00.002+02:00

...är jag inte längre mamma till tre minderåriga barn. Idag fyller min älskade förstfödda 18 år.

Själv har hon - märkligt nog, tycker jag - haft ångest inför detta en längre tid. Hon känner sig tvingad till ansvar, tvingad in i en vuxenvärld hon inte är beredd att äntra, hon är skrämmande medveten om att det inte finns någon återvändo.

Jag har de senaste veckorna funderat mycket över vad det kommer att innebära för vår relation. Till viss del känns det förskräckligt, att inte längre kunna kräva att hon ska ringa hem när hon är på festival eller komma hem en viss tid om kvällarna. Men mest känns det spännande och positivt. Att kunna gå in i en ny fas, att kunna bli mer jämlika, att slippa vara synonym med en gnällkärring, att hon kanske - förhoppningsvis - ska kunna njuta av mitt sällskap på ett annat sätt. I alla fall på sikt.

Ofattbart är det hur som helst. När hon kom hade jag längtat efter henne i flera år, sällan har ett barn varit så välkommet. Inte visste jag vad det innebar att bli mamma, jag var 22 år och trodde att allt skulle vara enkelt. Det var det inte. Hon hade en extremt stark egen vilja från första början och bestämde själv. Egensinnig, vaken och fantastiskt rolig.

Hon vägrade gå med på att hon inte kunde. Hela tiden skulle hon vidare, hon rullade iväg över hela rummet medan de jämngamla låg nöjda på en filt. Hon gick fast benen inte bar henne. Skrev och läste när hon var fyra. Hela tiden på väg. Otroligt intelligent och driven redan från första andetaget.

Undrar vart hon är på väg nu. Ett är säkert, hela världen ligger för hennes fötter. Hon klarar allt hon företar sig. Och jag är oändligt stolt.

Hemma igen

2011-07-18T15:46:00.002+02:00

Har packat upp, tvättat sju maskiner tvätt, skrubbat mig själv ren och hunnit sitta i tv-soffan två kvällar. Saknar stugan och ön, trots kass tv-mottagning, jätteobekväm soffa, nästan obefintlig dusch och dålig toalett, två spindlar, en orm och avsaknad av diverse andra moderniteter inklusive vettig säng.

För där finns det vackra. Det rena och det goda. Havet, blommorna, bären, sanden, klipporna. Staden är ful.

Har hunnit tänka massor av viktiga tankar och hoppas att de leder någonstans. Mest har de handlat om jobb. Jag vet vad jag vill och jag hoppas nå dit.

Sen har jag dagdrömt om en alldeles egen stuga också, med bättre dusch och soffa. Men då måste man ha ekonomin för det och så var vi tillbaka på jobbspåret.

Annars snurrar tankarna just nu mycket kring min bror. I övermorgon är det ett år sedan han dog. Idag är det ett år sedan jag åkte ner till honom sista gången, då hade han andningsuppehåll och var alldeles iskall om armar och ben. Jag minns fortfarande exakt hur det kändes att klappa honom på vaden. Det var så fruktansvärt. På många sätt blev det bättre när han dog. Men jag saknar honom, och hans fru, något alldeles väldigt. Valde bort att åka till deras sommarhus i år, för jag tror verkligen inte att jag skulle orka.

Men paradoxalt nog har mycket av semestern gått åt till att skratta och njuta av att må bra. Jag känner en energi som jag inte känt på flera år. Jag blir glad av att få vara glad. Och jag har massor att ge till mina barn. Vilket förhoppningsvis bekräftas av att Lilla M sprang omkring sista dagen på Aspö och ropade: "Det här är den bästa sommaren! Det här är den bästa sommaren!".

Semester

2011-07-07T23:07:00.003+02:00

...är så här långt liktydigt med ingen som helst tid att blogga.

Inte för att datorn har varit på. Men om den hade varit det så skulle jag ändå inte hunnit.

Semestern så här långt har omfattat bland annat ett stort antal bad, några glas rosé, alldeles för mycket choklad, en resa till Bohuslän, en klängig femåring, en legobyggande och bokslukande son, en hel massa väskor att packa och packa upp samt en mycket elak brännmanet.

Imorgon styr vi kosan söderut, eller rättare sagt sydost, och jag kommer med all sannolikhet att hålla bloggstängt.

Så må gott, alla vänner och läsare, så hörs vi sen!

Så började semestern

2011-07-03T23:26:00.002+02:00

Den välbehövliga, efterlängtade, långa och förhoppningsvis underbara semestern är här!

Tyvärr är det något som gnagt mig sedan i fredags, något jag inte kan sätta fingret på, en liten oro, ett litet ångestmoln som regnar lokalt på mig. Allt är bra och det finns ingen anledning. Ändå mår jag inget vidare.

Men det är väl så där det är ibland, tänker jag, och försöker att rycka på axlarna. Snart har molnet passerat och förhoppningsvis får jag då både humör och ork tillbaka.

Imorgon åker jag och barnen till Skaftö, till min bror, för att bada och spela kort och äta gott och förhoppningsvis mysa i två dagar. Sedan åker vi hem och packar om, på fredag drar vi mot Karlskrona och på lördag ut till vår ö, vår Aspö. Jag har hallucinationer, inre syner, eller vad ska man kalla det? Jag ser färjan, vägen mot huset, stranden, kyrkan, utsikten från trappan, fästningen, bryggorna, klipporna, sanden. Det finns ingen bättre plats på jorden.

Förra gången jag var där mådde jag ganska dåligt. Jag hade sett fram emot att få komma dit och bara vara, vila ut. Men det hade bara gått - vad? - en vecka eller två sedan min bror dog. Det enda som hände vara att sorgen kom över mig när jag fick chans att slappna av.

Så det är med viss bävan jag åker dit igen. För jag vet att där är jag oskyddad, där är jag bara jag och mina tankar, mina egna känslor. Där finns ingen dator, inga affärer, inget folkliv, , ingen dvd, knappt en tv som funkar. Mår man bra mår man väldigt bra. Men mår man dåligt så blir man tvungen att genomleva det också.

Hoppas och tror att jag kan ge mig hän och njuta den här gången. Jag behöver det. Vi behöver det.

Jahapp

2011-06-30T15:35:00.002+02:00

Inte för att skryta eller så, men när jag väl får fart, då får jag en jäkla fart.

Nu är jag klar med mitt beting för dagen trots att jag kom till jobbet två timmar senare än tänkt (det är uppenbarligen HELT OMÖJLIGT för den här familjen att inte försova sig) och det är 20 minuter kvar tills jag måste gå.

Det kan bara betyda en sak: Jag behöver större utmaningar och MER jobb.

Faktiskt är det så. Jag vill ha mer att bita i. Jag vill jobba hårdare. Jag vill jobba mer. Jag tycker att det är roligt, ju!

Något att fundera ytterligare på i höst.

Nu ska jag hämta Lilla M och åka och handla munkar med glasyr i glada färger.

TVÅ Å EN HALV DAG

2011-06-29T15:10:00.002+02:00

Kvar till semestern, alltså. Eller snarare två kanske, gulp. Har klart för mig vad som behöver göras, men inte riktigt om jag kommer att hinna det eller inte.

Längtar dödligt mycket till semester och inte blir det bättre av att det är så varmt här på kontoret. Härligt dock att bli smekt över ryggen av vinden, det blåser så pass lite att jag kan ha fönstret på vid gavel - med lite vikter på mina pappershögar i form av mobiltelefon, glasögonfodral, kaffekoppar och annat.

Ser Aspös klippor och ängar, skogar och sandstränder för mitt inre öga. En del av mig är redan där. På lördag i nästa vecka....

En tomt på Aspö kostar förresten 300 000. Inte för att jag har kollat. Men ändå.

Gårdagens födelsedagsfirande

2011-06-28T13:33:00.002+02:00

Vi hade en supermysig födelsedagskväll igår, och jag tror att sonen var riktigt nöjd.

Ändå ballade alla tre barnen ur på varsitt sätt framåt kvällen.

Lilla M blev övertrött och låg i sängen och tjatade, gnällde och gormade från 20.30 till 22.00, vilket gjorde att födelsedagspojkens filmkväll blev delvis förstörd.

Födelsedagspojken själv fick på sig sin sura min och sade: "Det känns inte som om det är min födelsedag längre!".

Och tonåringen toppade det hela genom att tjuvröka genom fönstret i sitt rum.

Gah.

Vad är det för fel på barn?

Haha

2011-06-27T15:54:00.001+02:00

Ja, fast inte så där stort då. Men jag hinner inte försöka fixa det nu. Nu ska jag fira världens bästa son som fyller 10 idag!

Lånar

2011-06-27T15:52:00.008+02:00

...inlägget från förra midsommar. För det var lika underbart i år. Fast bättre, för vi stannade ett extra dygn. Älskar!

Så här skrev jag förra året:

Underskatta aldrig natur. Och djur.

In i det längsta pågick velandet, skulle vi åka eller inte? Skulle vi orka? Ville vi ens?

Men åh vad jag är glad att vi gav oss iväg.

Vi hade hört innan att det skulle vara på landet, att det skulle komma mycket folk och många hundar och att det var joggingbyxor som gällde, typ. Men hur avslappnat det var hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

För det första var det så mycket ute på landet som det kan bli. Åkrar åt alla håll. Hästhagar. Inte en bilväg i sikte, ej heller stup eller sjöar eller annat som barnen kan gå och göra illa sig på.

För det andra var det så extremt.... ja bara avslappnat. Folk och hundar kom och gick hela tiden. Alla var vänliga. Alla hjälptes åt och delade med sig av mat, medhavd eller inte. Folk slappade och skrattade, ingen var stressad eller trött eller sjuk. Det fanns gott om röror och skit i hörnen men det spelade ingen som helst roll för någon.

Värdparet är föräldrar och svärföräldrar till nära vänner och vi har bara träffat dem som hastigast förut. De visade sig vara urhärliga. Vi kände oss extremt välkomna. Mamman berörde hastigt och enkelt det vi går igenom, för att visa att hon visste: "Jag har förstått att han är väldigt sjuk. Och jag har förstått att ni gått igenom en hel del på sista tiden". Mer behövdes inte. Dessa underbara människor passade våra barn så att vi kunde åka till Helsingborg på midsommardagen.

Att se Lilla M lysa av lycka över en häst, att skratta åt stackars lilla vovven som fick lära sig hur man uppför sig när man spenderar ett drygt dygn med tre äldre tant-vovvar... Att fotografera solnedgången, att kela med alla djuren, att se sonen lära sig programmering i soffan tillsammans med makens bästa kompis... Att äta jordgubbar och dricka öl och faktiskt helt frivilligt klappa den där hästen. Ja, det var helt jävla sagolikt.

Precis exakt vad jag behövde.

Sedan grät jag bittert i bilen över att vi inte har den familj vi behöver runt oss. Tänk om vi hade föräldrar eller syskon att åka till, där vi kunde få slappna av några dagar eller en vecka, någonstans att pusta ut och gråta och bara vara, någon som gjorde något för att stötta oss när livet är svårt, någon som ville vara med våra barn och passa dem både för deras skull och för vår. Jag saknar det. Så otroligt mycket.

Men kloka maken påminde om att vänner är den familj vi väljer och vi har fina vänner. Verkligen. Och förhoppningsvis blir vi medbjudna även nästa midsommar.

Skrämskott

2011-06-23T12:02:00.002+02:00

Okej, så här var det. Apropå inlägget som försvann igår, alltså.

Igår morse hittade jag plötsligt en gigantisk (och då menar jag gigantisk) knöl i min ena armhåla. Hur den hamnat där utan att jag märkt det? Ja, det undrar jag med.

Med tanke på min historik - att jag mist tre nära anhöriga i cancer de senaste fem åren - så blev jag naturligtvis panikslagen. Fullständigt livrädd.

Men jag har tur och jag är envis och jag har redan träffat två läkare. Som förvissat mig om att detta inte är något farligt. Jag har en hönsäggsstor fettknöl under armen, och den kommer nog behövas ta bort vilket inte är helt lätt - men den är i alla fall inte farlig.

Och idag börjar livet om.

Det låg ett inlägg här

2011-06-22T21:57:00.001+02:00

Men det var så dystert så det förtjänade inte att få vara kvar.

Jag måste ta mig en funderare på den här bloggen. Vad ska den egentligen vara till?

Världens sämsta kock?

2011-06-18T21:17:00.002+02:00

Jag är inte så bra på att laga mat.

Förr i tiden var jag ok. Sedan gifte jag mig med en man som tyckte om att laga mat. På den vägen är det. Även om han inte tycker om det längre så har det blivit en rutin; han lagar nästan alltid maten och jag handlar och tvättar, till exempel.

När jag blev utbränd tappade jag också min simultanförmåga, och även om jag idag är i princip återställd så funkar det dåligt just vid matlagning - jag bränner gärna såsen om jag måste hälla av potatisen samtidigt som köttet ska vändas.... ja ni fattar.

Så idag har följande scenario utspelats hemma hos mig, under loppet av cirka fem minuter:

Soppa börjar flöda ut över köksbänken, ut ur mixern, hur fasen är det möjligt? Är det hål nånstans? Torkar, torkar, torkar, men ändå rinner det ner på golvet och bildar kladdig pöl. Kasslern ska stekas, smöret bränner vid och det ryker kraftigt. Timern meddelar att brödet (bake-off bröd, nothing fancy) är färdigt och jag ser att bakplåtspapperet är en sekund från att börja brinna. Skriker åt sonen att snälla duka, torkar frenetiskt. Rycker stekpannan från spisen, ryter åt sonen att stänga av timern, bränner fingrarna på brödet. Nytt smör i pannan, ber sonen vända kasslern och sedan hämta lillasystern. Försöker rädda soppan. Och köksbänken. Lillasystern får ett sammanbrott och skriker bakom soffan. Soppan är nu snart kall istället, kasslern färdigstekt och kallnande. Köket ser ut som det slagfält det är. Sonen placerar fjärrkontrollen bland tallrikarna i protest, lillasystern gråter nu stora tårar.

Jag besparar er resten. Ser nu att det blir både för långt och för deprimerande.

Nu är allt bra igen i alla fall. Jag har sanerat hela köket och barnen sover. Pust.

Det här är inte min månad

2011-06-17T12:53:00.002+02:00

Jag funkar så här:

Måndag: uppstart, prata, surfa, vad fan håller jag på med?
Tisdag: uppstart, börja så smått med nåt, fast visst var det nåt annat viktigare jag skulle göra istället?
Onsdag: hm, nu ska vi se...
Torsdag: igång, kul, nu kör vi!
Fredag: vad fan, är det redan helg? Neeeeej!

Därför funkar inte maj och juni för mig. Inte nog med att man ska fixa tusen saker, allt från avslutningar till picknickar och konserter, kombinerat med myggbettsallergi (läkarbesök), kisseriproblem (läkarbesök), hundproblem och inköp av presenter...

Man ska dessutom kombinera det med en till synes oändlig mängd studiedagar, vab-dagar, röda dagar och halvdagar.

Så nu är det mer:

Måndag: uppstart, nu ska vi se, vad fan var det jag skulle göra?
Tisdag: nej men gud nu MÅSTE jag faktiskt göra nåt vettigt!
Onsdag: jaha, hemma med barnen igen ja....
Torsdag: uppstart, nu ska vi se, vad fan var det jag skulle göra?
Fredag: jag ger upp.

Jissus

2011-06-14T20:31:00.002+02:00

Fredag: Jobba, packa, köra till Borås, fira maken flera gånger om, äta massor av mat, äta tårta, dricka vin. Somna försent och dela en dålig bäddsoffa med snarkande make, femårig dotter och hund som vägrar sova och bara snurrar runt.

Lördag: Packa ihop, köra vidare till vänner, umgås och prata prata prata, äta massor av mat, dricka vin. Somna framåt 03.00 i springan mellan två madrasser som delas med - ja just det - snarkande make, femårig dotter och hund som vägrar sova.

Söndag: Packa ihop, köra hem, åka och storhandla. Plocka, packa upp, bädda rent. Somna försent.

Måndag: Tandhygienisten 09.00 efter att ha sovit illa och vaknat av mardrömmar bara för att upptäcka att jag nu plötsligt var fullständigt ENSAM i den stora sängen. Aldrig är man nöjd, va? Jobba och försöka hålla sig vaken, åka hem och slockna i soffan en kvart (out like a light), dagispicknick på stora ängen 16.30, scoutavslutning 18.30, bob hund på Lisebergs stora scen 20.00. Check. Åka hem och på nåt jävla vis somna försent IGEN??

Tisdag: Håller knappt ihop längre. Viktigt möte klockan 10.00, jobba en timme, hem och kasta i sig lunch för att sedan hämta på dagis och vara på Östra Sjukhuset 14.00. Hem igen, plocka i ordning i köket, lägenhetsvisning med brorsonen 18.00. Hem och äta middag.

Nu ska jag fan i mig snart sova.

Jag tål fortfarande inte sömnbrist. Jag kan på allvar inte komma ihåg vad saker heter eller vad jag har för epostadress. Crazy but not in a good way.

Tårta!

2011-06-10T14:23:00.002+02:00

Ska få äta gott och dricka vin ikväll. För min man fyller år och vi ska till svärmor som alltid skämmer bort oss.

Ska också sitta i en soffa och inte göra mycket alls. Ser oerhört mycket fram emot detta. Och att få sova tillsammans med hunden - ja, jag ser det som oerhört lyxigt, jag får aldrig det annars.

Men allra mest ser jag nog fram emot tårtan.

Blev nästan inget jobbat idag men å andra sidan har jag och kollegan jämfört elpriser och sparat åtskilliga hundralappar åt byrån. Är ju också bra.

Glad helg på er alla fina!

Tråkmostern

2011-06-09T13:34:00.002+02:00

Lämnade just återbud till avslutning med kören ikväll. Och känner mig så otroligt lättad. Fy fasen vad tråkig jag är.

Att gå dit hade så klart varit jättekul - som vanligt - men: maken fick ett snabbt jobb och barnen hade fått vara hos grannen, vilket skulle ha inneburit att Lilla M fått gå och lägga sig en timme senare än vanligt. Imorgon ska vi åka till svärmor och vi behöver packa ikväll. Morgondagens resa är dessutom ytterligare en anledning till att barnen behöver sova. Och inte minst jag. Jag har sovit alldeles för lite den här veckan.

Så nu stannar jag hemma, tvättar, duschar barn, lägger barn, packar och sover. Detta beslut gör mig outsägligt lättad. Fast jag känner mig som värsta tråkmostern.

Och just i skrivande stund överfölls jag av känslan av hur roligt det brukar vara på våra avslutningar, när vi sjunger högt och fel och skrattar åt alltihop. Men. Nu har jag bestämt mig och det blir säkert bra. Bäst. För barnen inte minst.

Men vad är det för fel nu då?

2011-06-08T13:52:00.000+02:00

Kan inte skaka av mig tröttheten, den oengagerade och oinspirerade attityden, den stora tristessen och känslan av att det mesta är på väg att gå åt helvete.

Förklaring: Absolut ingen.

Varför kan det inte bara få vara bra?

Fullt i huvudet

2011-06-07T15:42:00.003+02:00

Jag är i semesterläge. Hjärnan funkar inte. Ändå är det fullt därinne, fullt av jobbgrejer som jag inte riktigt minns och inte kan rota fram ur hjärnans vindlingar, fullt av planer inför kommande födelsedagskalas och presentinköp, scoutavslutningar och små resor, storhandlingar och ovikt tvätt.

Och ändå har man varit ledig i flera dagar?

Igår var jag på Hagabadet hela dagen. Tränade, solade på takterassen, åt en fantastisk lunch i trevligt sällskap och drack vin till och med, badade, bastade och fick fotbehandling samt satt i massagestol.

Idag är jag precis som vanligt. Fy fasen vad otacksamt.

Fy farao

2011-06-05T21:31:00.002+02:00

Vad länge sedan det var! Bloggen gapar tom som en fågelunges mun. Eller nåt.

De senaste dagarna har uppfyllts av en enorm semesterkänsla som det blir svårt att ta sig ur. Sommaren kastade sig över oss och slukade oss med hull och hår. Det finns ingen motståndskraft, jag känner mig som en urvriden trasa fast på ett rätt så positivt sätt.

Idag har vi badat och suttit i skuggan. Imorgon ska jag vara på Hagabadet hela dagen, så om jag inte var avslappnad innan så... 70 (sjuttio!) minuter fotbehandling har jag bokat, jag kan inte ens föreställa mig vad man kan göra med fötter i 70 minuter, ska bli spännande.

Hoppas ni alla har det strålande därute i värmen. Hälsningar från ett lojt tillstånd.

Och frustrationen...

2011-06-01T16:10:00.002+02:00

...blir än värre av att dottern verkar befinna sig i värsta sexårstrotset / regressionen från helvetet / tappat hörseln / ha bokstavsdiagnos.

Två dagar med femåring som uppför sig som tvååring - pratar bebisspråk, äter med händerna, pratar med mig när jag pratar i telefon, står bredvid när jag går på toa - alternativt struntar fullständigt i vad jag säger - "NEJ, du får inte klättra upp där", "Spring INTE ut i gatan!", "Torka inte händerna i håret när du är så kladdig", "Vänta vänta VÄNTA SÄGER JAG, jag KAN inte bära dockvagn i trappan samtidigt som jag steker plättar"....

Herregud vad trött, arg och ledsen man kan bli. Av att vara med världens finaste lilla tjej. Suck.

Galen frustration

2011-06-01T10:34:00.002+02:00

Förkylning. Planerade resor. Småsjuk son. Och nu senast ögoninflammation på liten dotter.

NÄR SKA JAG FÅ JOBBA?

Längtar till kontoret, till att få överblick över mitt jobb och min situation, till att få göra något helt färdigt och inte bara halvdant, till att få tänka vuxna tankar utan en liten gnällfis klistrad vid midjan.

Denna vecka: En dag jobb, två dagar vab, fyra dagar ledigt.

Lyxproblem, ja visst. Men ändå.

Stockholm

2011-05-30T15:11:00.003+02:00

Det är något med Stockholm. Att komma dit är lite som att komma hem.

Fram tills jag var sexton var det självklart för mig att jag skulle flytta till Stockholm så fort jag blev gammal nog. Jag hade varit en hel del i stan, framför allt hos min syster som bodde där. Mamma älskade Stockholm och ångrade nog alltid att hon flyttat därifrån. Mina syskon är alla födda i huvudstaden och hemma hos oss talades mest Stockholmska, i den mån där fanns någon dialekt alls - ja och så lite dalmål då, från mammas barndomshem.

Så dog min syster och jag hamnade i Göteborg istället. Och här trivs jag ju. Men Stockholm är liksom ändå Stockholm på nåt sätt.

För det första är det så vackert. Så otroligt vackert. Utbudet är ett helt annat än i Göteborg. Dessutom har vi blivit så väl bemötta, nu när vi varit uppe på långhelg, på ett sätt vi inte blivit bemötta i vår egen hemstad på mycket länge. Dryga Stockholmare? Tror inte det.

Men flytta.... nej. Det lär aldrig bli av. Jo, möjligtvis om tio år eller tjugo. Fast troligtvis inte då heller.

Resa upp oftare däremot, ja det måste vi bara.

Femåring

2011-05-26T12:59:00.001+02:00

Måste förresten bjuda på två söta citat från vår femåring:

- Pappa, vet du varför det blåser så ute? Det är molnen som sjunger.

...och...:

- Jag har tappat en tand!
- Var, uppe eller nere?
- Eeeh.... På dagis!

Ödets ironi

2011-05-26T12:51:00.002+02:00

Det är verkligen otroligt roligt att läsa föregående inlägg. Och veta att jag några timmar senare blev stenförkyld. Jag har varit hemma från jobbet hela veckan. Legat på soffan och konsumerat dag-tv. Herregud vad mycket dåligt det finns på tv. Fast nu är jag lite sugen på att se hur det går för Kahlen i Top Model och ifall Supersize och Superskinny kunde hålla sina nya dieter.

Sakta återvänder livsandarna. Inte riktigt tillräckligt fort dock. Imorgon bitti ska vi åka till Stockholm. Det hade varit roligt att vara frisk och känna sig säker på att inte behöva hosta sig igenom nätterna på ett dyrt hotellrum.

Älskade jobb

2011-05-20T14:30:00.002+02:00

Jag älskar mitt jobb. Så är det faktiskt. Ibland är det pest, till exempel när man inte säljer något. Då är det lätt att skita i allt, deppa och gräva ner sig i tvätt, städ och grubblerier.

Men när jag kommer in till kontoret och allting flyter på, timmarna bara rasar förbi och jag har koll på läget - då är det tamigtusan helt underbart! Här får jag vara jag, jag jobbar på och får tänka fritt och kontrollerar allting. Jag känner mig kompetent, kunnig, säker. Hemma är det alltid någon som avbryter eller tycker att saker ska göras annorlunda - här är det jag som är chef.

Synd bara att det är helg. På sätt och vis alltså.

Viljan att jobba, och jobba hårt, är härligt befriande och den leder också till att jag söker nya utmaningar. Det är min tur nu! The sky is the limit!

Andas igen

2011-05-17T13:59:00.002+02:00

Är tillbaka på banan. Väldigt trött men annars helt ok.

Snubblade just runt i min mailbox och trillade rakt över mailväxlingen mellan mig och min bästa vän samma dag som jag fått veta att mamma hade en tumör. Strax ovanför det: ett mail från min nu avlidna bror om sina reaktioner på mammas sjukdom.

Aj.

Stängde ner och reste mig. Blickade ut över Domkyrkan, tog några djupa andetag. Men nej, det var inte så illa som jag trodde. Inget djupt hål öppnade sig i golvet. Otroligt nog.

Nu ska jag smita tidigare och åka och handla. Ikväll ska vi få besök från hundallergiker som vill "provnosa" på vår nakenhund. Det blir nog trevligt.

Sorgen

2011-05-16T13:00:00.002+02:00

Jag har fortfarande svårt att handskas med alla minnen som flöt upp till ytan i lördags. Det känns som om jag hugger mig fram i en snårskog, det är tungt att andas och jag får koncentrera mig för att hålla mig fast i vardagen. Om och om igen återupplever jag sorgen, jag är 16, 20 eller 35 år igen och de bara dör. Förra sommaren, förrförra våren. Dödsbuden. Chocken, det ofattbara. Det som inte gått att fatta ännu. Den vidriga verkligheten.

Och inuti skriker jag. Stundtals kan jag tydligt se en genomskinlig själ inne i mig som hysteriskt skakar huvudet från sida till sida och upprepar att det inte kan vara sant. Det här har inte hänt. Inte mig. Inte nu. Inte någonsin.

Jag känner mig som Munchs berömda tavla.

Dessutom alla bortträngda barndomsminnen som nu plötsligt pockar på uppmärksamhet. Stackars lilla barn. Stackars syster, stackars bror. Stackars föräldrar, ja stackars oss allihop. Varför blev det som det blev? Och varför är trauman så mycket lättare att minnas än de lyckliga stunderna? Jag är tre år, åtta år, tio år. Rädd och liten. Har svårt att förstå den konstiga världen, som jag nu trettio år senare kan pussla ihop med viss distans men inte särskilja mig ifrån. Det är min bakgrund, min historia och det kommer att ta tid att hitta tillbaka till den plattform jag stod på innan lördagen. Sorgen har rivits upp igen och jag sörjer så många nya saker. Känslorna rasar runt mig som en tromb.

Blodsband

2011-05-14T21:20:00.002+02:00

Jag kommer från en på rätt många sätt annorlunda familj. Omständigheter har format den, och oss, till dagens skick. Och mycket av dessa omständigheter är sådant som jag bara kunnat gissa mig till, efter att ha satt ihop fragment av historier, foton och andras minnen. Detta beror på att jag är ett så extremt sladdbarn. Mina föräldrar var 40 respektive 52 när jag kom, mina syskon är födda 20, 18 och drygt 13 år före mig.

Idag har jag varit med om en stor händelse. Jag har träffat kusiner som jag aldrig haft någon kontakt med. Två av dem minns jag inte alls att jag träffat förut. Två har jag träffat på ett par begravningar då det funnits så mycket annat att tänka på att deras närvaro passerat nästan obemärkt. I övrigt i princip ingen kontakt alls. Tills vi hittade varann på Facebook.

Min bror och jag satte oss i bilen imorse och for en timme söderut, till det släkthus som dessa fyra kusiner delar. Och där har vi suttit hela dagen. Pratat, pratat, pratat. Hittat likheter, förstått samband, förklarat, frågat ut, vänt och vridit på orsaker. Vi har pratat om pappa, mamma, min syster och min bror, deras sjukdomar och bortgång, var de är begravda och hur det känns. Och om fastrar och farbröder, farmor och farfar, känslor, släktdrag och mönster. Tillsammans har vi lagt ett pussel, som vi var och en försökt pussla men aldrig lyckats få helt eftersom bitar alltid saknats.

Jag är så uppfylld att jag nästan är tom. Känner mig helt slut, mycket lycklig och mycket sorgsen på samma gång. Jag saknar mina familjemedlemmar så att det värker i bröstet, alla nyväckta gamla minnen blev nästan för mycket. Samtidigt så har jag lärt mig så mycket, om mig själv och min släkt, och jag känner en stor tacksamhet och ödmjukhet inför blodsbanden som på något sätt ändå håller oss samman.

Hoppas vi får träffas snart igen. Och fortsätta vår gruppterapi, som en av kusinerna kallade det.

I skogen

2011-05-10T20:31:00.002+02:00

Bestämde mig för att ta ledigt idag. Eller, ledigt... allt är ju relativt när man är frilansare, tänka på idéer kan man ju faktiskt göra utanför kontoret. Hur som helst bestämde jag mig för att ta lite egentid ute i skogen, vid en sjö som jag hade hört skulle vara fin.

Det var inte helt lätt.

Först bestämde GPS-en att jag skulle köra en extremt krånglig och onödigt lång väg, där min lilla vägvisare rätt ofta helt tappade täckningen. Felkörningar gånger massor. GPS - Mia = 1-0

Väl framkommen till denna ljuvliga oas njöt jag av att vara i princip helt ensam. Inga människor syntes till, utom några kanotister och en och annan vandrare. Plötsligt kommer två tonårstjejer, och sätter sig. Två meter från mig! Fatta detta! De har hela strandlinjen runt hela denna stora sjö och de sätter sig två meter från mig, som vill vara ifred och tänka. Packar ihop och flyttar. Tonåringar - Mia = 1-0

Hittade ett mycket bättre ställe, en mycket slätare klippa. Några pissmyror bara, men annars perfekt. Slog ihjäl några myror med klacken på min sko. Och några till. Njöt av vattenkluck och fågelsång. Plötsligt kommer myrarmén. På den yta där det nyss fanns två myror finns nu hundratals. Och alla går åt samma håll - upp på min filt. Lätt panik utbryter. Packar ihop och flyttar. Myrorna - Mia = 1-0

Sen var det ju det här med att bara tänka. Inte göra nåt. Bara slappna av. Göra plats för kreativa tankar, meditation, goda idéer. Funkar så där när man bara blir rastlös. Stress - Mia = 1-0

Men på det stora hela var det en alldeles fantastisk utflykt, faktiskt. Trots allt. Nästa gång ska jag utforska andra sidan av sjön. Kanske kan man bada där?

En vecka med GI

2011-05-09T13:14:00.002+02:00

Förra måndagen gjorde jag och maken slag i saken och påbörjade ett nytt liv. Eller nytt och nytt. Och liv och liv. Vi bestämde oss i alla fall för att börja äta GI (vilket vi gjort tidigare, men inte så strikt) och att rivstarta med den så kallade Fas 1, där man får äta en mycket liten mängd kolhydrater per dag. Tanken är att man ska göra detta i två-sex veckor och att man ska gå ner ett-två kilon i veckan.

En vecka senare kan jag konstatera 1,2 minus på vågen och två centimeter mindre på midjan. Inte ont i magen och känner mig smidigare!

Fas 1 innebär kortfattat:
- frukost utan mackor eller gröt eller müsli/flingor
- lunch och middag utan pasta, ris, potatis, bröd eller annat
- ett mellanmål på eftermiddagen
- inte äta på kvällen (efter middagen vid 18)
- självklart inget småätande, inget godis, ingen fika, ingen latte.... etc

För mig har omställningen inte varit så farlig. Jag äter vanligtvis en sallad till lunch, och jag äter sällan godis. Det svåraste har varit att inte äta på kvällen, och att inte småäta runt 16.30 på eftermiddagen. I övrigt har det gått bra. Man får ju dessutom äta så himla gott! Köttbitar med god sås och massor av grönsaker, korv med kokt broccoli istället för potatis, lax med täcke av nötter och ost.... mmm....

För maken har det varit värre. Han är van att slänga i sig en hamburgare när det är bråttom, han småäter en del, älskar godis och framför allt är det lååååångt från 18.00 till frukost. I början av veckan var han alldeles skakig, darrig och argsint. Men så har han också gått ner tre-fyra kilo! Och det syns!

GI är faktiskt varken konstigt eller svårt. Idag har jag ätit yoghurt med lite hackade nötter och hallon till frukost, räksallad till lunch. Mellanmål blir en näve nötter, middag kassler med ostgratinerad blomkål. Ska träna, så när jag kommer hem får det nog bli ett kokt ägg, för jag tror inte att det är nyttigt att inte fylla på alls om man tränar på kvällen.

Har dragit ner på kaffet också eftersom jag inte kan leva utan socker i, dricker nu en kopp på morgonen och en efter middagen - funkar fint!

Återkommer med rapporter framöver.

Vilken cliffhanger!

2011-05-06T14:55:00.004+02:00

Och så lämnade jag er undrandes. Hur gick det egentligen? Har hon däckat ihop? Gråtit hela veckan? Blivit eremit, emigrerat, sålt barnen? Blivit galen, bytt karriär, klättrat upp i kyrkspiran?

Inte då. Jag har det så bra så.

Jag sörjde ett dygn, ganska precis. En nyinköpt väska gjorde tiden mer uthärdlig. (Den förtjäntar ett eget blogginlägg faktiskt, det kommer nog snart!)

Sedan gick jag vidare. Och insåg väldigt snabbt att jag faktiskt lärt mig oerhört mycket om mig själv av den process jag just gått igenom. Nu klurar jag på hur jag ska dra nytta av de lärdomarna.

Och under tiden har jag slagit av på jobbtakten, efter många tokigt stressiga veckor. Har fejat i köket, tvättat, boat. Men också varit social, nätverkat och haft möten. Återupptäckt massa gammal musik. Portishead och Pixies är det som gäller för dagen.

Längtar just nu tokigt mycket till helgen som inleds med ett 2,5 timme långt zumbapass. Hur det ska gå? Ja, det får vi se....

Ser galet mycket fram emot Melodikrysset imorgon förmiddag (hur medelålders är jag nu?) och att få se sonen simma ihop sina efterlängtade simmärken på terminsavslutningen. Sedan är jag nöjd. Sedan kan det få bli måndag igen! Nej, jag bara skojar.

Och där!

2011-05-03T11:58:00.002+02:00

...kom beskedet som jag inte ville ha.

Jag kan fortfarande inte skriva om vad det gällde, men låt oss säga så här: Det är tufft när man hunnit dagdrömma om någonting som kan bli verklighet, om något man verkligen vill och längtat efter, och denna dröm krossas innan den fått chans att prova sina vingar.

Hur gör man nu?

Jag antar att man kanske gråter en skvätt, men jag tror också att jag ganska snart kommer att gå vidare. Jag vet - med hela mitt jag - att även detta besked är bra för mig, kanske det bästa. Att min dagdrömsprocess fört med sig mycket gott som jag kan ha nytta av senare.

Så, helt enkelt, tillåta sig att sörja en stund och sedan lyfta hakan och gå framåt.

Härlig dag

2011-05-02T14:25:00.002+02:00

Lagom mycket att göra. Inte så lite att jag tappar sugen. Inte så mycket att jag behöver stressa. Tid att tänka, tid att klippa naglarna, tid att gå och få skorna lagade.

Tid att göra något nytt: börjar på strikt GI-diet idag. Äntligen! Och maken är ombord, stackarn. För honom blir det en stor omställning. För mig en betydligt mindre.

Fjärilar i magen inför besked som ska komma imorgon men försöker tänka på annat. Jag kan ändå inte påverka. Och det blir bra i vilket fall som helst (tror jag).

Nu ska jag lämna datorn och ta en runda på stan innan jag ska hämta barnen. UTAN att köpa en caffe latte, det är dagens utmaning!

Jag har sprungit så långt

2011-04-29T20:36:00.002+02:00

Har sprungit så långt, så länge, så fort. I vad? Tre veckor, fyra? Spurtat sedan i söndags har jag i alla fall. Ända fram till igår.

Det har verkligen varit en extrem period, verkligen utöver det vanliga. Så här: De jobbintensiva perioderna krockade och kryddades med otur och livet. Som avslutningen, med extremmycket jobb och tre bokade kvällar på raken - tisdag, onsdag, torsdag - när jag inte kommit hem förrän vid 22.00. Till exempel.

I alla fall. Jag har sprungit så långt, och nu är jag framme. Det känns nästan overkligt.

Det första jag gjorde när strypgreppet släppte och synen kunde vidgas var att skriva på min deklaration, lämna in dagissommarschemat, anmäla sonen till Kulturskolan, fylla i vård-av-barn-lappar och andra såna småsaker som legat och luktat illa.

Det andra var att andas. Lyfta blicken. Se solen. Njuta och le.

Jag var rädd att jag skulle vara för trött för att slutföra det som skulle göras idag, men det gick det också. Nu kan jag definitivt ta ledig helg. Och det var länge sedan jag var så glad.

Och trött! Så fort jag kom hem så rasade jag ihop i en liten hög. Fick ett glas vin som jag inte ens orkar dricka upp. Började nästan lipa för att maken ens antydde att jag kunde göra mitt kaffe själv. Skulle jag? Orka det?!

Nu har han gått på konsert och jag väntar på att barnen ska somna. Sedan ska jag kanske dricka upp det där vinet, krypa in under en filt i soffan. Titta på tv och somna.

Och i helgen ska vi.... göra nästan ingenting. Städa lite förstås. Det finns ovikt tvätt kvar sedan förra helgen och när jag nyss började plocka i den hittade jag smutstvätt mitt i alltihop, ja ni fattar ju hur vi har det när ingen hunnit fixa något mer än mat och disk. (Fast samtidigt så har jag börjat fundera över om jag till vardags annars är lite för pedantisk. Sschhhh! Säg inget till min familj!)

Imorgon ska jag dansa zumba och simma med mina barn, handla lite mat. Vi ska träffa kompisar någon gång under helgen. Inget mer finns planerat. Härligt.

Baaaahahahhahahahaaa

2011-04-26T12:29:00.001+02:00

Den här helgen har varit som en karusell som fastnat på högvarv. En centrifug som nästan slitit sönder kropp och själ.

Ledig igår? TROR INTE DET. Inte när jag - för första gången någonsin, faktiskt - läst fel på produktionsplanen och samtidigt missat att kommunicera med min överstressade layoutare och plötsligt upptäcker att den ena tidningen ska gå till tryckeriet 08.00 IDAG och inte på torsdag.

Att få tag på ett tryckeri för att skjuta fram lämningstiden på annandag påsk går inte så bra, kan jag meddela.

Så vi slet som djur och ja, den ligger hos tryckeriet och har gjort det sedan inatt.

Och imorse hade jag ett av mitt livs absolut viktigaste möten som jag troligtvis sumpade rejält, inte minst på grund av stress och sömnbrist. Jippie.

Men nu är två stora poster avklarade i alla fall och jag har "bara" en tidning kvar, deadline i övermorgon, och kan äntligen fokusera.

Om jag kan hålla ögonen öppna, that is.

Och så kom sommaren!

2011-04-24T21:24:00.002+02:00

Och vad gör jag? Sitter inne med laptopen i knät. Bitter? Njaaeee....

Äh. Det är inte så farligt. Påsken blev inte den ledighet och vila som jag tänkt mig, men det kommer fler helger, fler semestrar, fler soliga dagar. Annat har fått prioriteras. Idag har jag åkt runt på ärenden, storhandlat, stortvättat och jobbat. Imorgon tänkte jag försöka vara helt ledig utan måsten. Det går nog inte. Men nästan?

Nån gång när jag blir stor hoppas jag lära mig hur man gör för att inte allt ska krocka.

Eller? Nej, allt kan man faktiskt inte styra över. Ibland händer saker bara för att eller bara ändå eller bara när det inte passar. Adjust and overcome, eller hur de nu säger. And think positive.

Det händer så mycket

2011-04-22T21:08:00.002+02:00

Just nu händer det så otroligt mycket i mitt liv. Hjärnan går på högvarv, det finns så mycket att tänka på. Jag jobbar mer än på länge, kan inte vara ledig över påsk. Samtidigt händer mycket på det privata planet, massor av saker ska hinnas med och uppepå det lite grejer utöver det vanliga som jag inte kan prata om eller skriva om just nu. Kanske sen.

Och jag känner och tänker och prioriterar och skär bort. Den senaste veckan så har det framför allt varit de sociala medierna som fått stå tillbaka. Jag har bara inte tid.

Men om ni undrar så är jag här, och har det ganska bra även om jag önskar att dygnet hade 30 timmar.

Igår var jag och barnen i Rågårdsvik hos min bror och det var fantastiskt utom de två timmarna som det var stopp i toaletten, vilket var resultatet av ett imponerande samarbete mellan mig och minsta dottern - jag skämdes som en hund och ingen fick kissa. Och det var inte så fantastiskt när femåringen klättrade uppför lodräta klippor och vägrade lyssna heller. Nu är vi hemma. Trötta, lättade, solbrända och mosiga.

Imorgon ska vi gömma ägg och påskpresenter, äta tapasbuffé och se film. Och gå ut i solen igen. Det går inte att vara inne. Jag får klaustrofobi. Ett dygn vid havet och jag hatade att komma hem till stan. Vidder, horisont. Hav, ljung, berg. Jag behöver mer sånt i mitt liv, helt klart.

Har mycket att säga

2011-04-19T12:40:00.002+02:00

Jag minns bara inte riktigt vad?

Igår var den bästa dagen på länge. Kände att jag började få koll igen, att det nog skulle bli en tidning den här gången med (ja, jag vet att jag genomgår samma krisfaser varje gång men den här tidningen har verkligen suttit lösare än många andra). Kunde känna värmen och se solen. Kände mig avslappnad och trött, men inte obehagligt trött. Och duktig.

Idag.... tja inte lika avslappnad.

Ser fram emot helgen, påsken, även om jag inser problemen med att hinna köpa påskmat, påskris och allt sånt. Men ändå. Fyra dagar ledigt, eller ja, för att vara exakt kanske mer tre dagar ledigt, men det är ju mer än två!

Äsch. Vad fan. Det här inlägget har jag ju skrivit förut. Det var inte alls det jag tänkte skriva. Jag återkommer.

Stressen från helvetet

2011-04-16T20:51:00.002+02:00

Först två tokstressiga veckor när det mesta gått snett. Sladdar in i den här veckan och känner att okej, det här är på tok för mycket, men jag fixar det med nöd och näppe. Inser sedan att jag a) glömt bort att ta med påskens lediga dagar i min planering .b) glömt bort att räkna med hur svårt det är att få tag på folk att intervjua med ett par dagars varsel just i påskveckan när många är lediga c) planerat in en helledig dag i torsdags och att sluta jobba ett par timmar tidigare på fredagen för att hinna handla presenter till helgens två viktiga kalas och kläder till helgens dansuppvisning.

Därtill kommer sedan d) att maken har hamnat i samma planeringsmässiga missar som jag, ungefär och att e) min storebror och jag totalt missförstår varandra och att han förväntar sig att vi ska ta ledigt halva skärtorsdagen för att komma ut till landet och fira hans födelsedag.

Och då, just då, när allting rämnar - DÅ blir Lilla M toksjuk. Så sjuk så att så sjuk har jag nog aldrig sett henne förut.

Ni vill inte veta hur jag mår idag.

Tack och lov är Lilla M frisk igen i alla fall. Och det fyller mig med en stor lycka.

Dagens barncitat

2011-04-13T22:29:00.002+02:00

Dottern som just fyllt fem fick spelet "Gissa vem det är" eller vad det heter. Man ska fråga "Är det en tjej?", "Har din person svart hår?" osv tills man listat ut vem som finns på den andres kort. Lilla M frågar "Har din lila mössa?" som första fråga. Och får ja till svar, vilket innebär att hon direkt vet vem figuren är och vinner spelet. Oddsen på det?

Liknande odds borde det vara på följande kommentar: Sonen sätter sig vid köksbordet och säger direkt "Vilken fin ny ring du har mamma!". Snacka om observant! Guldstjärna i kanten!

Vad jobbigt det måste vara

2011-04-11T11:09:00.003+02:00

...att vara ett litet barn. Tänker jag.

Vi delar historier om barn som sover illa, barn som kräver att bli burna mitt i natten, barn som sparkas i sömnen, barn som bara sover om det får ligga uppepå mamma, barn som vägrar sova i egen säng.

Och vi säger "stackars dig!" (och menar det!), och försöker kanske komma med tafatta råd och funderar på vad vi har gjort för fel eller vilka fel andra gjort. Vi känner med varandra, man blir ju tokig av sömnbrist ju! Stackars stackars dig!

Men aldrig att vi säger "stackars barn!". Fast det så klart finns en anledning till att barnen får panik när de ska sova på egen hand, när de berövas närhet och värme, när de inte känner sig trygga.

Gud vad jobbigt det måste vara att vara ett litet barn. Tänker jag.

Hon den tokiga

2011-04-07T14:59:00.003+02:00

Det är jag! Jajamen!

Räknar kallt med att vara dagens snackis på gymmet efter mitt lilla missöde vid lunchträningen.

Går ut till skåpet efter zumban. Försöker öppna mitt hänglås. Hm. Det går inte. Kan jag ha tagit fel? Det enda andra låset som ser någorlunda likadant ut hänger på nedre raden. Jag är rätt säker på att jag lade mina grejer på övre raden. Men ok. Testar det nedre låset. Det funkar inte det heller.

Men - om jag inte kan öppna något av de två låsen som ser ut som mitt, vad beror det på i så fall? Testar det övre igen. Och igen. Och igen. Börjar få panik. Testar det nedre. Testar ALLA lås som är guldfärgade oavsett storlek. Testar också alla de tre små nycklarna (varför går man runt med tre likadana nycklar till sitt hänglås?) utan framgång.

Paniken tilltar. Kan jag vara vid fel skåp? Har jag varit i ett annat omklädningsrum? Har jag blivit galen?

Börjar muttra och prata med folk runt omkring. Säger saker som "obegripligt" och "surrealistiskt" och "vad fan är det här??".

Testar till slut låset i nedre raden igen och plötsligt öppnar det sig! Ja! Det var bara trögt!

MEN.

Det finns ingenting i skåpet.

Jag upprepar.

Det finns ingenting i skåpet.

I det här skedet håller jag på att svimma. Är nu övertygad om att jag är med i surrealistisk skräckfilm. Inser dessutom i en blixt av klarhet att jag inte bara hade kläderna i skåpet, utan också samtliga kort, nycklar och iPhonen. Eftersom jag var så stressad hann jag inte till ett värdeskåp just den här gången.

Hur kan någon ha öppnat mitt skåp, stulit alla mina saker och sedan LÅST SKÅPET IGEN?? Är uppriven, uppjagad och på väg till receptionen för att anmäla stölden när jag i ett infall öppnar det olåsta skåpet bredvid.

Och där är naturligtvis alla mina saker, inknölade precis som jag lämnat dem.

Jag har helt enkelt låst fel skåp.

Firar...

2011-04-06T13:49:00.002+02:00

...världens finaste femåring idag! Väckning med sång och ljus, paket, kex, kakor, vindruvor och färskpressad hallonjuice. Frukost med nallemortadella och chokladpengar till mackan och filen. Tog en extra timme och myste, läste bok och pratade. En morgon så som alla morgnar borde få vara!

...stressjobb...

...och därefter hemåt igen för att hämta extra tidigt, steka plättar och servera Dajmtårta OCH glass och bullar och kakor och.... Och sedan ska vi dansa som Michael Jackson på nya Wii-spelet.

Härligt!

Sverigedemokrater

2011-04-05T11:44:00.003+02:00

En av SD:s ledamöter har nätpublicerat bilder på våldtagna och mördade 27-åriga Elin, bilder som han olovligt tagit ur förundersökningen.

Han kallar fallet för "negervåldtäkten" och skriver att "det är det här våra politiker och myndigheter vill ska hända" och att "Elin mördades för att hon är blond", med hänvisning naturligtvis till invandrarpolitiken och det faktum att den misstänkte gärningsmannen är färgad.

Åklagare undersöker nu om SD-ledamoten går att åtala för hets mot folkgrupp, och Elins familj har tagit väldigt illa vid sig av att bilderna hamnat på nätet. Men det får inte ledamoten att ändra sig. Han anser nämligen att "allmänheten behöver se det här".

Finn fem fel? Jävla idiot, för att tala klarspråk. Det är så många fel i det här så det finns inte ett enda rätt.

Och nu....

2011-04-04T15:23:00.000+02:00

...har tydligen bloggen fått fnatt för hur jag än gör kan jag inte få förra inlägget att bli i rätt typsnitt OCH rätt storlek samtidigt..... (som om jag har tid med det här!)

Barnkalas-bakis

2011-04-04T15:22:00.007+02:00

Var helt slut efter helgens barnkalas. Barnens förväntningar blandades med Melodifestivalen 2011 på hög volym, fanta och marsipan. Kurragömma och ett-två-tre-rött-ljus och fiskdamm och OJ så hade någon halkat och OJ så hade någon rivit sig och OJ så hade någon tappat bort sin ballong och tårarna blandades med sockerkladdet på kinderna.

Nu är det över tack och lov - får man säga så? - och lugnet på infinner sig. På jobbet. Min fristad. Min egen zon.

Men sen blir jag uppstressad över att ingen av de tio personer jag sökt idag ringer tillbaka och vad ska vi ha i tidningen den här gången egentligen och jag börjar förbanna att jag glömde mina skitstarka huvudvärkstabletter hemma.

Och sen längtar jag hem. Till mina barn. Till min stökiga familj.

Och till lugn och ro.

Idag...

2011-04-01T16:34:00.005+02:00

...har jag nästan inte kunnat jobba alls. Det har varit viktigare att prata. Samtalen har kretsat kring vad man kan göra för andra människor, vilka gränser man måste sätta, hur långt man ska lita på vad människor säger, hur man skyddar sig själv och när man måste göra det för att inte dras ner, hur ärlig man kan vara utan att såra och när man måste vara ärlig även om det gör ont.

Mer kan jag inte berätta just nu. Och orkar inte riktigt heller. Känner mig helt dränerad.

Och är orolig för nästa vecka nu när jag tappat en hel arbetsdag till. För det är inte första dagen som helt eller delvis försvinner på grund av exakt samma problem.

Arg

2011-03-31T15:08:00.004+02:00

På sista tiden har det väckts allt fler upprörda röster mot de stora klädkedjornas utbud av pojk- och flickkläder, där flickkläderna är flera storlekar smalare (och knappt går att leka i) och beskrivs med ord som "romantiskt" och "flirtigt" fast man vänder sig till föräldrar som har barn i 1,5 till sjuårsåldern. Jag tillhör de som blivit otroligt uppretad över detta. Jag vill kunna köpa kläder till min dotter som hon kan klättra, springa och skita ner sig i. Jag vill dessutom inte bara ha ljusrosa och mörkrosa att välja på.

Bestämde mig redan för några veckor sedan - innan vårkatalogen som orsakat Twitterstorm kom - att sluta handla på H&M efter att försökt köpa ett flickskärp och inte kunnat hitta ett enda som inte var glittrigt eller rosa.

Nu är det dags för nästa ilska. Idag åkte jag och maken till Toys'r'us eftersom jag i min enfald trodde att de var bättre än BR (som mest bara har skit som går sönder direkt). Efter en kvart var jag så arg så vi fick gå därifrån. De har numera delat in hela affären efter märken; här är grejer från Disney, här har vi Hello Kitty-grejerna, här är Lego och här är Baby Born. För att bara nämna några.

Ett vanligt hopprep finns inte att köpa - det är antingen märkt med Hello Kitty eller prinsessor eller så ändrar det färg. Från rosa till lila, no doubt.

Är det så här vi vill ha det? Vill vi verkligen betala extra för att alla leksaker är märkesleksaker?

Dessutom går naturligtvis könsfixeringen genom affären som en röd löpsnara. Jag blev kräksnödig första gången jag såg städutrustningsleksakerna för flickor - rosa strykjärn, microvågsugnar, svabbar, dammsugare och gud vet vad. Tjejer ska sitta stilla och pyssla med glittriga pärlor alternativt leka med sina dockor och lära sig bli duktiga hemmafruar. Punkt.

Och det är inte mycket lättare att vara kille. För då får man bläddra i leksakskatalogernas sidor som är märkta med grafitgrått, mörkblått eller svart. Alla leksaker är hårda, har elaka miner och kraftiga ljudeffekter.

Gud så deprimerande!

Jag upprepar: Är det verkligen så här vi vill ha det?

Svårt det här

2011-03-30T13:06:00.004+02:00

Nu när jag twittrar glömmer jag ju både Facebook och blogg. Hm. Undrar om det är så bra?

Hejhej, här är jag i alla fall. Och man måste ju faktiskt inte blogga varje dag, eller hur? Särskilt om man inte har någonting att skriva.

Och har jag det? Nä... om jag inte ska berätta att jag funderar på att lägga 50 000 kronor på en skönhetsoperation. Eller att jag håller på och söker jobb fast jag sade att jag inte skulle (men bara lite halvhjärtat, så att jag ska kunna säga "nä men jag försökte ju inte ordentligt" om/när jag inte får dem). Eller att jag har en son som vill läsa hindu, lära sig solhälsningar (yoga) och numera uppenbarligen inte går att skämta över huvudet på. Och en liten dotter som fortfarande sover ungefär lika illa som ett spädbarn.

Vill ni veta mer om något av det? Så får ni väl fråga. Haha.

Prata med mig

2011-03-28T15:18:00.003+02:00

Maken och jag har aldrig haft så svårt för att prata som nu. Vi hinner inte, orkar inte. Blir avbrutna hela tiden. Somnar. Prioriterar olika. Mäktar inte med att lyssna.

I helgen var vi bortresta ett dygn, på Alberts Hotell och Restaurang i Trollhättan (av alla ställen). Och gud vad vi pratade. Eller mest jag. Jag pratade, pratade och pratade. Och grät. Och skrattade. Fast mest grät. Och pratade.

Kom hem ännu tröttare än när jag åkte men det var det värt.

Nu letar jag desperat efter en ny möjlighet att få vara ensamma, vi två. Vi får aldrig sluta prata. Inget ämne blev ju heller riktigt färdigpratat. Jag vet till exempel fortfarande inte om vi ska köpa ny bil. Bara en sån enkel skitsak.

Efter helgen känns allt lite lättare i alla fall. Om det nu beror på pratstunden, eller på solen, eller på hålet i vardagen. Bestämde mig idag för att försöka ändra fokus. Stänga av den deppiga musiken och sätta på glad. Både rent faktiskt och symboliskt.

Nu är det ju vår! Som vi har längtat! Då får man väl se till att bli lite glad också!

Sorg

2011-03-25T12:21:00.004+01:00

Idag såg jag en vithårig man med lång svart rock och nedböjt huvud stiga ur sin bil och med tunga steg gå mot Kvibergs krematorium för att hämta ut en urna. Vem skulle han hämta? Sin fru, ett barn, en vän?

Och är det verkligen bra för mig att bo bredvid en kyrkogård och gå alla mina hundpromenader bland gravar och runt krematoriet där min mor blev till aska?

Sorgen har nått en ny nivå i mig. Den har blivit mer kännbar igen. Den sitter som en svart klump mitt mellan min magsäck och min ryggrad och gör ibland att det blir svårt att räta på sig.

Jag gråter inte så ofta. Men sorgen är mycket mer närvarande än på länge, tårarna bränner oftare bakom ögonlocken och ibland undrar jag varför. Sedan tänker jag på de senaste åren, på hur det har varit, och på hur jag brukar säga att det första året är värst. Och att det inte alls har gått ett år sedan min bror dog, långt därifrån.

Och jag sörjer allt som inte blev och jag sörjer huset som nu säljs och jag sörjer min svägerska nu för det hade jag inte tid med då, för två år sedan, för då handlade allt om min bror och deras barn. Och det har det fortsatt att göra. Min sorg har inte fått plats.

Och så sörjer jag mamma för det är faktiskt inte ens fem år sedan och allting har gått så fort. Jag känner mig liten och ensam, jag behöver en mamma, och ibland är det svårt att räta på ryggen, allting känns tungt rent fysiskt och det är svårt att motivera sig att gå ut.

Och när allting annat ändå är så sorgligt så har jag börjat sörja min syster och pappa på nytt. Dessutom.

Kanske är det sömnbrist, kanske är det stress, kanske är det våren. Eller så är det precis så här det ska vara. Inte är det väl konstigt att sorgen kommer och går när allting fallit över en som en gammelskog i storm de senaste åren.

Känner ett behov...

2011-03-24T22:23:00.001+01:00

...av att förtydliga föregående inlägg.

1. Det var inget vanligt åldersnoja-inlägg. Poängen var mer att jag under konserten kände att jag nog är för gammal för just det här (inte konsertupplevelsen men att stå längst fram) och det är helt ok.

2. Bob hund var naturligtvis fantastiska. Inget annat.

3. Jag tror att det som tog udden av min upplevelse framför allt var överflödet av intryck. Allt på en gång, liksom.

Bob hund på Trädgårn

2011-03-24T12:20:00.002+01:00

En lysande upplevelse, naturligtvis. Men ändå inte alls som jag tänkt mig. Både bättre och sämre. Fast mest sämre, tyvärr.

Mina förväntningar gick genom taket igår på dagen. Nya plattan är helt fantastisk, mycket bättre än förra. Texterna är otroliga, ja jag känner mig nästan religiös.

Hade bestämt mig för att stå på balkongen, som förra gången, för att se bra men ändå inte komma i kläm. Men balkongerna var avstängda. Och när vi kom hade det nästan inte kommit nån annan än. En handfull människor och min brorsson och hans sambo längst fram i mitten. Självklart gick vi dit och mutade in en plats. Alltså: längst fram i mitten!

Och bob hund gick på och de spelade skjortan av sig själva och av oss och jag såg precis allting och maken skyddade mig så att jag inte fick folkmassan över mig. Dessutom klättrade Thomas Öberg upprepade gånger upp på kravallstaket just framför oss. Så jag fick stötta hans ben medan maken och brorssonen turades om att hålla honom i handen.

Vill här tillägga att jag inte alls får någon "herregud-jag-har-rört-vid-en-rockstjärna!!"-känsla av detta. Det är ju Thomas liksom. Det här var nog min tionde bob hund-konsert, jag kan alla skivorna utantill och bandet känns som, ja inte som familj men som ett kompisgäng. Typ.

I alla fall, jag såg allt och hörde allt och det var skithäftigt. Men jag störde mig på obalans i ljudet (som jag kanske inte hade upplevt om jag stått längre bak), på en falskstämd bas i första låten (en av mina nya favoritlåtar som därmed fullständigt gick åt helvete) och jag kunde inte gömma mig, jag kunde inte komma undan känslan av att jag är fyrtio år och jag står längst fram och hur pinsam är jag nu egentligen? Vad tänker ungdomarna runt omkring? Vad tänker gitarristen Conny nu när han ler mot mig, tänker han att det är kul att de har blandad publik, att det är skönt att se folk som är som dem och inte bara hysteriska tonåringar, eller undrar han hur i helvete jag hamnade där?

Och plötsligt, mitt i alltihop, mitt i denna underbara konsert, så upptäcker jag att jag tänker på mina barn. Att jag har precis lika roligt när jag är med dem. Att det ska bli skönt att åka hem till dem sen.

En ny upplevelse. För förut har jag alltid - nästan från första tonen till sista - befunnit mig i ett konsertrus som uteslutit allt annat, just där, just då. Dit nådde jag inte nu. Oavsett vad det berodde på.

Och jag tänkte att kanske är jag faktiskt för gammal för det här nu. Och i så fall så är det helt okej det också.

Men jag kommer inte sluta gå på konserter. Däremot är det tveksamt om jag står längst fram någon mer gång.

Snart!

2011-03-23T20:31:00.001+01:00

- Posted using BlogPress from my iPhone

Sömngnäll

2011-03-22T15:15:00.002+01:00

Jag vet att jag skrivit här tidigare att Lilla M slutat sova i vår säng. Jag tror till och med att jag har beklagat mig över att Lilla M slutat sova i vår säng.

JAG TAR TILLBAKA DET.

Lilla M - som för övrigt fyller fem år om två veckor och alltså inte alls är så liten längre - sover numera i vår säng, varje natt, nästan hela natten. I minst två veckor i sträck.

Jag blir alltså väckt av att hon kommer in och lägger sig cirka en timme efter att jag somnat, och sedan blir jag väckt av att jag blir knuffad på, av att jag inte har något täcke, av att jag har för mycket täcke, av att hon snörvlar, av att hon vill ha vatten, av att hon snyftar, av att hon hostar, av att hon sparkas eller av att mumintrollet hamnar i mitt ansikte.

Till detta kan läggas de gånger jag vaknar för att maken snarkar och de gånger jag vaknar av att tonåringen är uppe.

Summa: Jag blir väckt någonstans mellan tre och femton gånger per natt.

Jag tål inte sömnbrist eller störd sömn.

Alltså; jag blir snart galen.

I´m back!

2011-03-21T11:02:00.003+01:00

Efter fyra dagars ledighet är jag nu tillbaka vid datorn, jepp go'vänner...

Och ni undrar naturligtvis hur det gick, var jag ledig ordentligt? På den frågan svarar jag ja och nej. Till att börja med kan jag konstatera att det var en väldigt stor skillnad inne i mig när jag bestämt mig för att vara helt ledig. Det kändes som att dra en djup suck av lättnad, rent fysiskt.

På torsdagen tränade jag och tvättade och sen hann jag inte så mycket mer. En så där vanligt ledig lite halvkass dag.

På fredagen gick jag på Göteborgs Konstmuseum, promenerade genom hela Vasastan och Haga, åt lunch med mig själv, fikade med mig själv (oj så gott), handlade fina kläder på outlet och lite annat som jag blev glad av. Men. Jag kunde inte låta bli att ta ner mailen, kolla Facebook och Twitter. Ett nederlag. Dock på det stora hela en mycket lyckad dag.

Helgen blev lite värre, den inleddes av att maken vaknade med tandvärken från helvetet så vår härliga lördag blev en dag ensam med barnen rätt långt. På söndagen planerade vi in för mycket och jag stupade i säng helt slut. Och har inte hämtat mig än.

Intresseklubben antecknar, eller? Om jag inte hade tappat mina läsare innan så gör jag väl det nu. Lovar försöka bli mer intressant. Hade nån idé som jag ska försöka komma på igen. Hmm.

Twittrare!

2011-03-16T14:20:00.002+01:00

Japp, det är jag, från och med idag. Eller ja, jag ska ju lära mig det också. Men rent teoretiskt så.

Ska bli spännande. Jag inser att jag kan bli helt uppsugen, det är därför jag inte gått med tidigare. Det gäller att sätta gränser för teknikens intåg.

Inriktningen är i alla fall klar. Twitter ska få visa mitt mer officiella jag, medan Facebook ju allt som oftast får handla om att man är trött, ska diska, hämta barn, går ut i solen eller drar täcket över huvudet. Och här, ja här har jag ju spillt ut massor av känslor över sidorna.

Så Twitter är mitt kontor, Facebook mitt vardagsrum och bloggen - mitt sovrum?

Kvitto

2011-03-15T14:27:00.002+01:00

Har varit hos min KBT-tant idag och fått kvitto på att jag tänker rätt. Har dessutom diskuterat med mina kloka kollegor som är inne på samma sak (utan att ha stressproblem):

Som frilansare blir jobb och fritid lätt en enda gegga. Kanske är det där en del av problemet ligger.

Sedan har jag dessutom en tendens att börja tänka i negativa och destruktiva spiraler när jag är ledig. Till slut saknar jag motivation, riktning, lust och kreativitet och då är det inte så konstigt att det blir en lervälling av hela dagen.

Så nu har jag bestämt mig.

Idag var mitt mål att komma på två idéer, det har jag nu gjort. Av bara farten mailade jag dessutom en forskare och ett par redaktörer till.

Imorgon ska jag fokusera på att rensa i mailboxen, städa upp och stryka lite tråk på att-göra-listan här på kontoret. En heldag på jobbet, typ.

På torsdag och fredag ska jag vara helt ledig. Inte ens kolla mailen. På torsdag ska jag gå och träna, läsa en bok, bada och städa lite. På fredag ska jag göra en utflykt långt från hemmet så att jag inte kan vare sig handla, tvätta eller damma.

So far so good!

Halkar

2011-03-14T13:15:00.004+01:00

Känslan av att gå i uppförsbacke i lervälling. Den känslan. Den har jag. Ni vet, när man halkar hela tiden, man tar sig uppåt/framåt men det tar evig tid, man misströstar nästan, funderar på att skita i alltihop. Envist gräver man ner fötterna, smutsen stänker, risken att ramla och bli genomlortig är uppenbar.

Jag har just nu tid att ta hand om mig själv. Jag har räknat ut att rent ekonomiskt så behöver jag inte göra någonting just nu; snart är det dags att börja med tidningarna igen och jag är ju faktiskt deltidssjukskriven.

Men jag får lite panik när jag inte jobbar. Samtidigt som jag blir stressad och känner mig hopplöst oinspirerad om jag funderar på att sälja in nya grejer. Det är då tankarna på att byta jobb kommer. På allvar.

Idag har jag en enda sak att göra: välja. Välja hur jag vill spendera den här veckan. Göra upp ett schema för veckan där jag har valt hur mycket jag ska jobba (om alls), hur mycket jag ska vara ledig och vad jag ska göra då.

Hur svårt kan det bli? Tiden rinner som lera mellan fingarna, jag kan inte forma den. Ett moment 22 helt och hållet skapat av mig själv.

Planerar trevligheter

2011-03-11T14:49:00.002+01:00

Har lyxproblem. Har för mycket roliga grejer att boka in, almanackan blir lite för fylld.

Saker som är inplanerade/ska planeras in de närmaste två månaderna:
- en weekend med maken, utan barn
- ev en weekend med barnen, utan make
- en långweekend med barn och make i Stockholm
- barnkalas + släktkalas
- svärmor på besök
- ev körhelg
- ev kompisar på besök
- weekend, bara jag och en vän
- skridskoåkning
- badhusbesök

Och här snackar vi alltså endast helger. Som också rymmer simskola, träning, barndans, konsert, me&i-party och allt det där vanliga. Och allt det där jag glömt just nu.

Sedan ska det på veckodagarna in inte mindre än två spabehandlingar, en storstädning på jobbet inklusive utgång efteråt, filmkväll med kollegorna..... och en himla massa annat skoj.

Ja, lyxproblem. Men också reella problem: jag får ju inte bli stressad för då är det som skulle bli kul inte alls kul längre.

Och nu ska jag gå hem och tvätta. Och städa. Och hämta barnen. För att kunna ta helg med så få måsten som bara är möjligt!

Trevlig helg alla!

Snö?!

2011-03-09T14:10:00.002+01:00

Nä. Tror inte det. Våga vägra snö!

Om jag så ska gå ut och själv hälla kokhett vatten på marken...

DET SKA VARA VÅR NU.

Hör du det, naturen.

Det har i alla fall slutat snöa nu, och det verkar töa redan. Hoppas slippa bli blöt och frysa. Det har jag gjort färdigt för i år.

I övrigt, ja, humöret verkar ha vänt uppåt igen. Ska knata iväg genom stan för att lämna bokföringen, sedan vidare till avspänningskursen som är såååå tråkig men det är ju bara tre gånger till så det är bara att bita ihop. Ikväll ska jag bli klippt och slingad samtidigt som jag är ensam hemma med barn och hund, det blir nog allt annat än tråkigt i alla fall.

Längtar till sol, helg, en liten skvätt rödvin till, och att få sova. I nämnd ordning.

Så fel det kan bli

2011-03-08T17:26:00.003+01:00

Jamen det är ju bara för komiskt.

Lämnade jobbet för att först gå till en smyckesaffär där jag har ett tillgodokvitto. Tänkte att de också skulle få laga ett halsband som jag hade med mig. Glömde ta fram halsbandet och hittade inget att köpa för tillgodokvittot.

Stannade till i Telenoraffären bara för att få veta att jag inte har åtta månaders bindningstid kvar på min nästan uttjänta iPhonen, så som jag trodde, utan 13 månader. Tji fick jag, liksom.

Gick därefter vidare till Åhléns där jag har ett outnyttjat presentkort. Hittade inget jag ens hade lust att prova.

Letade magneter i fyra olika affärer utan att hitta några. Gick sen till systemet och kunde inte välja vin, fick till slut med mig nåt som kan vara precis hur som helst.

Och köpekaffet, ja jag klev ur kön till Espresso House eftersom jag kom på att jag blivit rekommenderad Mauritz kaffe. Där fick jag den starkaste latte jag någonsin fått efter att ha beställt en svag. Den var i det närmaste odrickbar. När jag frågade varför sade baristan: "Haha, ja vi har starkt kaffe här!".

Sedan åkte jag för att hämta ut ett rekommenderat brev, bara för att få veta att det just hade vänt tillbaka till avsändaren. Vidare till konditoriet där det var femtio nummer före mig i semle-kön.

Skyndade, nu rätt tungt lastad, vidare mot dagis med sonen i släptåg. Mötte också make och hund på vägen. Rätt snabbt efter det hade jag inte bara kommit ihop mig med en dagisfröken, utan också med nämnde son och make. Och dottern grät.

Väl hemma bröt sonen ihop för att han var tvungen att resa sig ur sin saccosäck för att jag gjort fruktsallad. Elaka elaka mamman tvingar barnen äta frukt!

Lysande eftermiddag! Eller hur?

Men jag är faktiskt på rätt gott humör ändå. Jag fick oväntade komplimanger på stan (tror jag? jag valde i alla fall att uppfatta det så), träffade fyra personer jag känner, solen sken och kvällen kan fortfarande bli bra. Och presentkorten finns ju kvar. Så jag kan ju försöka mig på den där sköna eftermiddagen imorgon igen. Om jag törs.

Lite bättre

2011-03-08T14:01:00.002+01:00

Men skört. Så känns det idag.

Jag vågade mig faktiskt på att prata lite med min vän på lunchen igår, och hon sade: "Men du kan väl inte förvänta dig att du ska sluta vara ledsen, det var ju faktiskt inte alls länge sedan din bror dog". Och det var rätt skönt att höra.

Sen frågade en kollega hur jag mådde och då började jag gråta igen, och det var också ganska skönt.

När jag kom hem hade maken köpt blommor och planerat en grej som han vet att jag ser fram emot.

Idag har jag sovit extra länge. Nu ska jag släppa jobbet och gå på stan en timme, bara jag, solen, en god kopp kaffe och ett par presentkort. Sedan ska jag hämta barnen, äta god middag med semlor till efterrätt, och ikväll har jag en rödvinsdate med min man. Vi ska prata. För det var hemskt länge sedan. Känns det som.

Är det så här man gör när man är snäll mot sig själv?

Som bonus har jag dessutom bestämt mig för att ta kontakt med två vänner som jag lovat att höra av mig till för länge sedan, två kvinnor som jag tror faktiskt vill höra ifrån mig och som jag också saknar. Kanske kan det leda till något extra gott.

Deppig

2011-03-07T10:58:00.002+01:00

Jag vet inte om det är för att jag sovit för lite, om det är för att det är så grått ute, för att det är måndag eller för att min brors hus snart är ute för försäljning. Men idag är jag deppig. Riktigt old fashion deppig.

Det som är ruskigast är att när man är så där nere så känner man sig på allvar ensammast i hela världen. Då är man ensammast i hela världen.

En mamma hade varit naturligt att ringa för att få tröst. Men det har jag ingen. Och inte någon pappa eller syster heller. Maken har lyssnat för mycket, på sorg och bedrövelse och sjukdom, han varken vill eller orkar eller bör lyssna mer just nu. Barnen får man inte belasta, barn får man aldrig belasta, skjut mig om jag blir gammal och gnäller inför barnen.

Och mina vänner, ja jag är välsignad med många vänner, men vänskaper är inte som de var förr, när man var tonåring. För vännerna kan inte springa från jobbet för att prata med mig, de kan inte be snuviga småbarn att vänta eller strunta i att mata sina bebisar bara för att jag är låg. De har fullt upp med sitt, med sina liv, sina karriärer och sina dåligt fungerande äktenskap.

Ibland undrar jag om jag är okej även om jag inte är glad, som vän menar jag. För de allra flesta vänskaper är roliga och trevliga och vi umgås tillsammans med ungarna som busar runt, och visst är det okej att säga att saker är lite kämpiga men hur skulle vännerna reagera om jag faktiskt sade att jag bara vill gråta? Skulle jag inte bli lite jobbig då, lite obekväm? Persona non grata?

Nej, det känns som om man bara duger om man är glad, för man måste ju försöka och man måste hitta sina strategier och gör man inte det så får man skylla sig själv men idag undrar jag om livet måste vara så jävla hårt jobb hela tiden? Kan man inte bara få vakna och vara lycklig utan att behöva kämpa?

Nu ska jag sätta på mig glada ansiktet, kappan och stövlarna och åka till stan för att äta lunch, och när min vän frågar hur det är så svarar jag: "Äsch, du vet, ingen toppendag precis, men skit i det - hur är det med dig?".

Det är så lätt att klaga

2011-03-04T20:49:00.003+01:00

Det är så otroligt enkelt att gnälla och klaga, och så himla mycket svårare att vara positiv.

Idag har jag gnällt över att jag inte klarar av att planera min tid, att jag två dagar i rad inte hunnit det jag trott mig hinna på eftermiddagen, att det konstant verkar saknas minst en timme per dag för mig (den mellan 14 och 15 oftast).

Men sen påminner jag mig själv om allt jag gör nu som var otänkbart för ett halvår sedan:

- Jag kan planera upp en hel dag, bara att jag kan skaffa mig den överblicken är helt fantastiskt. Förut var det helt omöjligt; det är ju som bekant bland annat planeringsförmågan som "går sönder" när man är utbränd.
- Jag kan tänka "först ska jag göra det, sedan ska jag göra det, och på vägen ska jag göra det och det" utan att gå sönder av stress och bli alldeles yr.
- Jag kan ta hand om barnen på morgonen, jobba på dagen, hämta, laga mat och lägga barn när maken är i Stockholm utan att kollapsa (även om jag blir väldigt trött).
- Våra lördagar är i sig ett bevis på hur mycket friskare jag är: Jag packar ner kläder, duschgrejer, hänglås, träningskort, smink och annat, tar med mig båda barnen ner till träningscentrumet, passar tiden hyggligt, lämnar dem i barnpassningen, går och tränar en timme, hämtar dem, byter om på dem båda, lämnar den ena i simhallen och den andra på barndansen, går själv och duschar, hämtar sonen i simhallen och ställer honom i duschen, springer upp två trappor och hämtar dottern på dansen, går ner och hjälper båda att byta om igen. Dessutom lyckas jag för det mesta komma ihåg både vattenflaskor och frukt. Ett under av välfungerande logistik!

Det kanske inte låter mycket i er värld, men i min är det faktiskt otroligt.

(och för er som undrar varför maken inte deltar i lördagsinfernot: han städar lägenheten under tiden!)

Stå på egna ben

2011-03-03T15:41:00.002+01:00

Eller rättare sagt stå på egna fötter. Behöver jag lära mig. Tydligen.

Jag står nämligen inte på fötterna. Jag står på fötternas sidor. Hur länge jag har gjort det är oklart, men nu har jag i alla fall blivit medveten om det, med hjälp av sjukgymnasten som håller i min avspänningskurs (jepp, jag går på kurs igen). Gissningsvis har jag gjort det länge men "tillståndet" har förvärrats av stress, eftersom man ofta spänner fötterna när man är stressad. Who knew?

Så plötsligt har jag också fått förklaringen till varför jag inte kan sitta i lotusställning på Body Balance-träningen. Inte ens modifierad halvlotus, ska ni veta. Jag som känner mig så smidig och böjlig på alla andra håll och kanter kan knappt sitta i en enkel skräddare. Varför? Jo, för att jag ständigt spänner insidan av låren när jag står på sidan av foten och därför är lårens insidor helt förkortade. Återigen, who knew?

Så nu ska jag lära mig att stå. Vilket är otroligt mycket svårare än det låter. För så fort jag slutar tänka på det så ställer jag mig fel. Och hur ofta har man tid att tänka på hur man står? Dessutom känns det helt jäkla bakvänt att stå rätt. Det drar i knäna och känns allmänt skumt. Men nu så. Ska jag lära mig stå på egna fötter.

Min hund...

2011-03-01T16:23:00.001+01:00

...tror att han är en människa. Han hjälper till att klä på sig, han tar min hand och lägger den på sitt bröst så att jag ska klia honom, han går på två ben och håller mig i handen.

"Hund? Vem? Jag? Hundar har ju päls!"

Skitdag

2011-02-28T15:16:00.002+01:00

Helg som varit för jobbig + alldeles grått ute + alldeles för rörigt hemma + alldeles för rörigt i mitt huvud + pms + sorg + en svår släng av "vad ska det bli av mig när jag blir stor-tankar" = skitdag. Jävla pissdag.

Men nu har jag på nåt mirakulöst sätt tagit mig till kontoret och skrivit klart en text och nu har jag 20 minuter på mig att gå till min favoritaffär och se om de inte har något till mig, för jag har ju namnsdag idag.

Och så hoppas vi på en bättre dag imorgon.

Tråkigast i hela världen

2011-02-25T15:23:00.002+01:00

Ja, det är nog jag, det.

För jag kan på allvar säga att det jag ser fram emot mest just nu är:

1. att gå från jobbet och hämta mina barn
2. att komma hem och inleda helgen med att städa
3. att sitta i soffan med maken och hunden ikväll
4. att gå på träning imorgon
5. att se Melodifestivalen med barnen imorgon kväll

Kan man bli mer medelålders-Svensson?

Jag förstår att min tonårsdotter tycker att jag verkar helpucko när jag försöker övertyga henne: "Jo, jag lovar, livet blir mycket roligare sen! Det är mycket roligare att vara över 30 än det var att vara 22!".

För hon har ångest för att fylla 18. Är rädd för att bli över 20. Vill absolut inte bli en dag över 25. För då är man gammal.

Ojoj, om hon bara visste. Säger jag, helt utan ironi. Jag tycker att livet mest bara blir bättre och bättre (om man bortser från det där med att alla dör runt mig). Jag skulle aldrig, på fullaste allvar, välja att bli 18 igen. Eller 22. Eller 25. Så det så.

sscchhhhhh

2011-02-24T15:23:00.002+01:00

....jag skolkar....

Bara för att jag kan.

I tisdags var jag hemma med en liten tjej som inte alls var sjuk, fast hon hade haft 39 grader på måndagkvällen.

Igår vilade jag upp mig efter att ha varit hemma med liten tjej, åt lunch med en kompis och gick på avspänningskurs.

Idag struntar jag i att jobba bara för att jag kan och för att jag känner för det. Har tvättat och varit på zumba, badat och pysslat lite. Ska hämta barnen nu.

Jag behöver ju så innerligt väl sådana här dagar. Har varit urusel på att ta ledigt, ständigt på språng, till och med som sjukskriven. Det är inte vettigt. Idag gör jag rätt!

Visst har jag jobb som väntar, men det kan göras imorgon. Faktiskt har jag två riktigt intressanta texter att sätta tänderna i, ser fram emot det.

Men skolkar ändå idag.

Praktikant

2011-02-21T15:45:00.002+01:00

Idag har jag fått en praktikant. Det känns lite som att bli mamma på nytt.

Eller jag och jag. Hela frilansbyrån har fått en praktikant. Vi är mammor! Fast eftersom det bara är jag och en tjej till som är redaktörer, med ansvar för hela tidningar, så faller merparten av ansvaret på oss.

Det känns ganska kul faktiskt, och lite spännande. Jag blir ju tvungen att granska hur jag jobbar för att kunna förklara det för henne. Och så får jag gå in i en chefsroll (nåja, nästan) som jag upptäckt att jag uppskattar allt mer. Föredrar att vara redaktör framför reporter nuförtiden. Borde vara mellanchef nånstans. Som redaktör för mina två tidningar chefar jag ju mest över mig själv. Det är inte lika kul.

Hemma igen

2011-02-20T20:52:00.003+01:00

Så mycket tankar, så mycket känslor, så mycket sorg. Har ägnat hela helgen åt att rensa, slänga, tömma, sortera, skänka, spara, bära och packa.

I ett hus som varit hem för en familj på fyra. För trettio år sedan flyttade de dit, min bror och hans fru och deras lilla förstfödda som då inte ens var ett år. Där skapade de ett hem som alltid var otroligt ombonat och trevligt, inbjudande och inrett med ett öga för det där lilla extra. Ett hem där vänner och grannar kom och gick. Ett hem och ett hus som, inser jag, nog alltid varit sinnebilden för hur jag vill att ett hem och ett hus ska vara och se ut.

Men har man bott någonstans i 30 år och sedan ryckts bort mitt i alltihop så har man också lämnat kvar så otroligt mycket saker. Utan överdrift minst 20 bananlådor böcker, närmare tio resväskor, leksaker och barnkläder nog för att fylla en hel bil, målningar och skisser, 30-40 pärmar, långt över 1000 cd-skivor, tre eller fyra fioler, en elorgel, en vävstol, hundratals knappar, säkert femtio dukar, flera serviser.... det tar aldrig aldrig slut.

Jobbigast och finast var den kärleksfulla sången som min bror skrivit till sin dotter på hennes 18-årsdag och den långa dikten han skrev till sin fru när de firade 20 år tillsammans.

En kort stund satt jag vid köksbordet med en kopp kaffe, och jag upptäckte att om jag satt just så, med blicken mot fönstret med pelargonen och den lilla ängeln som hänger i ett snöre, så kunde jag låtsas att det här inte är på riktigt. Då kunde jag låtsas en liten liten stund att de bara gått ut på en rask promenad i den vackra vårvintersolen, och att de snart skulle komma in i mitt synfält, glada och rödkindade, och komma upp för trappan och in genom köksdörren.

Det var så lätt att inbilla sig. Sedan började jag gråta igen.

Men värst av allt var ändå att åka därifrån. Att gå genom rummen och inse att jag kanske aldrig kommer tillbaka. Att ta ett sista varv runt kvarteret med hunden, bland de vackra husen, att gå bort till huset där min pappa bodde sina sista år och där han också dog. Aldrig mer ska jag gå där. Aldrig mer ska jag ha anledning att komma tillbaka.

Ikväll är det tungt.

Helsingborg

2011-02-18T22:46:00.002+01:00

Om tio timmar åker vi. Jag och min bror. Ner till Helsingborg, till min andra brors hus. Där väntar min brorsdotter. Brorsonen har 39 graders feber och får stanna hemma.

Huset har stått tomt nu i, ja hur länge? Sedan juli. Då dog min bror. Ett och ett halvt år innan dess dog hans fru. Så huset har stått tomt, kallt och tyst. Utan människor. En otäck påminnelse om allt som varit och allt som inte är längre.

Nu är det naturligtvis dags att ta itu med det. Röja, flytta ut och så småningom sälja. Mina brorsbarn har varit där några gånger och rensat, tänkt, slängt, sorterat, sörjt. Själv har jag inte varit där sedan den 20 juli, den dagen han dog.

Jag har oroat mig i flera veckor för att åka dit. Jag. Vill. Verkligen. Inte. Men jag har lovat och det är inte mer med det. Tar med mig hunden och några sömntabletter. Och vetskapen om att jag får åka hem igen på söndag.

Mycket är i alla fall borta. Kläderna, till exempel. Men maten står kvar i skafferi och frys. Böckerna, skivorna, pärmar. Prydnadssaker, tavlor, foton. Alla minnen. Ge mig styrka.

Dagen som är

2011-02-18T18:06:00.002+01:00

Fick sovmorgon. Big mistake.

Gick upp 9.30 och gick direkt till tvättstugan. Ringde därefter ett par telefonsamtal för att styra upp en jätteviktig jobbidé som jag fick i natt. Sedan frukost. Och därefter telefonsamtal till några familjemedlemmar för att styra upp helgen (vi ska åka till Helsingborg för att röja i avlidna bror och svägerskas hus). Tvättstugan igen. Jobba en halvtimme. Vid 12.00 en snabb dusch och därefter lunch på stående fot (åt nog faktiskt en omelett på under två minuter) för att rusha iväg och lämna sonen på sportlovskurs.

Sedan in till stan och snabbhandla en present, hemma igen en timme senare och tar en kopp kaffe samt praktgrälar med maken, springer upp till grannarna som har lilldottern och är social i 45 minuter innan jag måste hämta sonen.

Väl hemma igen är klockan 16.00 och jag börjar jobba. Nu har jag jobbat dryga två timmar. Kommit försent till allt hela dagen. Inte spenderat någon tid alls med mina barn.

Märk väl: DET HÄR VAR MIN LEDIGA DAG.

Om mindre än en timme ska maken åka och jobba, sedan ska jag lägga barnen och därefter fortsätta jobba och packa inför resan, jag ska åka nio imorgon bitti.

Vad exakt har jag gjort för att förtjäna det här?

Oj vad jag inte bloggar

2011-02-17T17:24:00.002+01:00

Har fastnat i vad som förefaller att vara tre dagars skit-storm. En hagelskur av oväntade jobbproblem, missförstånd, gräl (på jobbet), dålig tajming och saker som jag skjutit upp lite för länge har blandat sig med en vilja att vila, träna intensivt och vara snäll mot barn, djur och familjemedlemmar som behöver hjälp.

Resultatet: Ligger återigen efter med jobb, har lovat barnen att de ska få vara lediga imorgon, har huvudvärk MEN har åtminstone rett ut alla missförstånd och slutat gräla (hoppas jag!) samt tränat tre gånger på fyra dagar.

Ja vad ska man säga? Gaaaaaaaahhhh......

Dear Zachary

2011-02-15T14:07:00.002+01:00

Igår såg vi den mest fasansfulla dokumentär man kan tänka sig. Spåren av den sitter kvar inne i mig fortfarande, den väckte massor av tankar och en hel del sorg.

Om jag hade vetat hur hemsk den var hade jag på allvar inte sett den.

Inte för att jag vill blunda för det otäcka, för verkligheten som den är. Men vissa saker har jag inte riktigt råd med. Jag har tillräckligt med sorg och misär i mitt eget liv just nu - jag behöver inte lägga till extrasorg.

Det fanns ett så fint citat i filmen, det var någon som sade ungefär så här: Sorg är kärlek som finns kvar, som inte vill släppa. Exakt så är det.

Och igår kväll strax efter att vi släckt, lika uppjagade båda två, ropade en liten liten röst på oss. Dottern hade vaknat, hon gör det sällan nu. Vi låg båda och hoppades att hon skulle komma in till oss, vi hade ett rent fysiskt föräldrabehov av att få lukta på henne, krama henne, hålla henne nära. Först ville hon inte komma - hon är ju stor nu! - men sedan kom hon tassande trots allt. Och vi sov så gott, så gott. Älskade barn.

Alla hjärtans stress

2011-02-14T16:27:00.002+01:00

Det är svårt att förstå hur det går till ibland, när man tappar greppet om en dag. När man tror att man ska hinna men inte gör det. Alls. Inte i närheten faktiskt.

Idag har jag jobbat och köpt alla hjärtans presenter och ätit nästan en hel sallad framför datorn och tagit sonen till tandläkaren och varit väldigt glad för att toaletten var ledig i väntrummet för jag hade inte hunnit gå innan.

Sedan handlade vi mat och efter det var jag så slut så alla hjärtans maken såg det och hämtade dottern åt mig.

Och nu ska jag försöka skriva alla hjärtans krönika, som jag inte hann i förmiddags. Sedan blir det alla hjärtans middag med alla hjärtans efterrätt och alla hjärtans presentutdelning och till slut blir det Body Balance bara för mig.

Puh.

Så nöjd idag!

2011-02-11T15:04:00.003+01:00

Vet inte om det beror på att jag vaknade utan huvudvärk och kände mig ganska utsövd. Eller om det beror på att jag klarat av två tidningar - gigantiskt arbetsbörda - stressig period - och nu är ute på andra sidan.

Eller kanske beror det på att det strax är helg och jag ska träna zumba imorgon och vara med mina barn och det är Melodifestival (som jag inte brukar bry mig om men barnen gillar det ju, så...) eller om det är för att vi ska gå på Trassel i 3D med båda de små barnen på söndag.

I alla fall, oavsett vad.

Idag känner jag mig glad, stark, kapabel, positiv och snäll. Det är u-n-d-e-r-b-a-r-t!

Tjohooo!

2011-02-10T16:52:00.002+01:00

Mycket stolt! Har klarat deadline (i princip) för båda tidningarna trots huvudvärk och jävelskap. Jag är mycket nöjd! Och glad! Och har till och med tränat zumba idag!

Jippie!

Något jag aldrig kunnat tänka mig...

2011-02-09T15:08:00.003+01:00

...har idag hänt hemma hos oss. Vi har haft en städerska på besök. Och om allt går som planerat kommer hon att tillbaka om två veckor. Och om fyra veckor. Och om sex veckor...

Det här är en fråga som stötts och blötts mycket hemma de senaste åren. Faktum är ju att vi inte orkar. Jag har varit sjukskriven under lång tid och arbetsbördan hemma faller tungt på maken. Hela helgerna går åt till städning. Disk, tvätt, damma och dammsuga tar all tid vi har. Det där lilla extra, som att tvätta fönster eller svabba golv, hinner vi sällan med överhuvudtaget. Så ja, hjälp behövs. Och pengar finns, i ärlighetens namn.

Men sedan är det ju så mycket annat. Vi är båda ivriga motståndare till Rut-avdraget. Det känns fruktansvärt konstigt att låta en främmande människa städa upp ens egen skit. Jag skäms. Ja, skäms! Både för att erkänna för andra att hon faktiskt varit hemma hos oss idag, och inför henne; vad ska hon tänka om mig när hon ser hur skitigt mitt kylskåp är på insidan? Vad kan man egentligen be henne göra? Är det något som är för äckligt? För tungt? För... förnedrande? Eller är det förnedrande att städa hos en barnfamilj som tappat greppet om vardagslivet? Är inte det något vackert, att kunna hjälpa?

När vi fick veta att minst fyra familjer i bekantskapskretsen köper hushållsnära tjänster - utan att verka skämmas alls - bestämde vi oss.

Jag har haft småångest i flera dagar inför hennes ankomst. Vridit och vänt på allting. Är det verkligen värt det, är det värt grubbleriet, skamkänslorna och pengarna?

Igår läste jag en artikel om en annan familj som anlitat städhjälp och fastnade för ett citat, det stod ungefär så här: "Vi anlitar hjälp för att hinna med att vara med barnen. Vår son jublade när han insåg att vi kunde göra något roligt på en söndag - söndagar var inte bara städdagar längre".

Och det är ju faktiskt det som är själva essensen. Vi gör det här först och främst för barnens skull. För att frigöra lite tid och ork, för att kunna vara bättre och mer närvarande föräldrar.

Idag har Adriana, för så heter hon, gjort hela köket fint. Hon har torkat utsidan av alla skåpsluckor, gjort rent alla stolar från små kladdiga fingeravtryck, rensat och gjort rent kylen, gnuggat på fläkten, skurat golvet, hon har till och med torkat av kaffeburken och iPod-dockan. Det är jättefint och jätteskönt och jag tror att jag ska kunna vänja mig vid det här. Åtminstone när jag lärt känna henne lite och hon slutar be om lov för att använda toaletten.

Just nu har jag en drift att fundera ut vad jag kan göra för henne, så att hon tycker att det är roligt att komma till oss, så att hon inte tycker att vi är äckliga och så att hon förlåter oss för att vi ger henne vår skit. Kanske kan man bjuda på frukt? Köpa en chokladask någon gång? Ge en hundralapp i dricks? Eller verkar man helt knäpp då?

Mer i-landsproblem än så här blir det inte.

Pencil pusher

2011-02-08T14:40:00.002+01:00

Vad innebär uttrycket pencil pusher egentligen?

Är det ett nedsättande uttryck för någon som sitter vid skrivbord hela dagarna och leker med en penna (till skillnad från "riktiga män" som jobbar på verkstad)?

Eller är det ett nedsättande uttryck för någon som inte orkar lyfta mer än en penna på jobbet (till skillnad från "riktiga män" som lyfter hela truckar)?

Ja sånt tänker jag på. Särskilt när bilen har fått helplatt däck av att bara stå på parkeringen igen, hur i hela friden det nu är möjligt, och jag bekymrar mig för hur maken ska få loss de maskinåtdragna muttrarna därute i kvällsmörkret (no offense darling, alla vi känner är pencil pushers och jag vet precis hur hårt de kan sitta).